Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då bilden sjelf i grafvens mörka dalar
Ej mer en rosenfärgad stråle gjuter?
När jordens mull vår aska innesluter,
Hvar är den njutning då, vårt lif hugs valar?
Hvar tanken då, som med sitt upphof talar,
Och följden väl af kedjade minuter?
Se, höstens moln på dunkla törnen gråter,
Der purpurrosen förr olympiskt glödde,
Med glädjens dagg på välluströda kinden.
Hon är förbi. Väl knoppas Rosa åter;
Dock icke hon, som nyss kring marken strödde
Dödsbleka kronblad for augustivinden.
16.
Den högsta tröst.
Ej blomman hoppas må att evigt vara,
Ej skuggorna må verklighet begära.
Ej för att städse tingens kedjor bära
Guds tankar sig med tidens former para.
Naturerna minutligt de förklara,
Men till sitt ursprung, flammande och skära,
Snart återvända i odödlig ära,
Tills nya skepnader dem uppenbara.
Gläds, dygdige! Ej dödens hand dig sårar.
Djupt i ditt bröst en himmelsk genius andas,
Det väsens afbild, som är allt i alla.
För honom blomstra tidens alla vårar,
Och ständigt nya purpurdagar randas;
Dock tronar han i tempel, hvilka falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
