Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Min barndom i allmänhet betraktad. Början af skolpojkåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inpreglad i mitt hufvud, att sagorna blott voro dikter och att inga
spöken funnos i verlden, men att den, som fruktar Gud, vandrar
trygg för sådant i djupa mörkret. Sådan var sinnesstämningen,
att sedan jag under dagens lopp mättat min fantasi med
vidunderliga dikter om förtrollade slott och skogstroll och
sjötroll och blodiga historier om rof och mord och vilda djur,
så, när natten kom, lade jag mig trygg, läste min aftonbön
och sof i ro.
Men om jag icke var rädd för spöken, så var jag i hvad
angick verkliga farligheter ingen tapper gosse. Det modiga
lynne, som lätt blifver oförvägenhet, hade jag icke. Jag hade
ett räddhågadt sinnelag, och jag kan ännu i dag icke berömma
mig af någon fysisk tapperhet. Min mor var mycket
rädd om sin gosse och mycket aktsam, att jag icke på något
sätt, som för barn lätt kan inträffa, t. ex. vid skridskoåkning,
skulle råka i olycka. Ingen fara, unge herren aktade sig nog,
han var mycket lifrädd.
En gång – för att nu kasta en blick på en annan sida
af den barnsliga personligheten – tilldrog sig en liten händelse,
ytterst obetydlig, men som dock innehåller ett karaktersdrag.
Jag befans vara alldeles försvunnen ur huset; det
letades efter mig, jag fans ej. Men efter en stund blef jag
synlig, åtföljande min faster, som hade varit utgången på en
promenad och nu kom hem. Sammanhanget var följande.
Faster hade frågat mig, om jag ville följa henne på en liten
promenad. Jag svarade något styft, att detta ville jag icke;
tonen i mitt tal lärer icke varit rätt höflig. Faster gick
ensam, men sedan hon gått, slog samvetet mig, att jag hade
varit näsvis: jag ångrade mig och satte benen i gång för att
upphinna faster; detta lyckades, och jag följde henne på hemvägen.
Detta var orsaken till mitt försvinnande ur huset.
Den lilla händelsen tecknar lynnet. Egensinnig kunde pojkbytingen
vara, men han kunde också ångra sig och var angelägen
att bättra ett begånget fel. Skam hade han, och s. k.
bondånger kunde han vidkännas. Denna känsla vaknade tidigt;
jag har blifvit mycket bekant med henne, sedan jag blef äldre.
Vore det så, att hvarje lust och anlag, som visar sig hos
barn, måste bära frukt i framtiden, så skulle jag nu vara en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
