Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 HESA T DALAKNK 1842.
till Dådran^ jernbruk, der bruksförvaltaren helsade oss väl-
komna till nattqvarter. Följande morgon vandrade vi upp på
en högslätt. Skallberget, der fäbodarne voro belägna. Der vi-
stades vi hela dagen i det vänligaste umgänge. Ett sådant
ombyte af landtlif mot kammarlifvet i Upsala och Stockholm
gjorde ett tjusande intryck. När vi med våra båtar nalkades
stranden vid Dådran, kände jag ett eget behag att se röken
uppstiga från eldstäderna, som vittnade, att vänliga mennisko-
boningar funnos. Motsatsen stack af mot den vilda naturen
utomkring, den ödsliga vattenytan, de djupa skogarne, de mörka
bergen med björnarnes iden och ingen för åkdon farbar väg.
Allmogen i fäbodarne mottog prestfolket med musik. Vi voro
i Finnmarkens granskap, och folk derifrån voro framme vid
Skallberget. Boskapshjordarne drefvos med noggrann skilnad
mellan »prostfä», »kaplaíä» och »bruksfä».
Före min återkomst till Rättvik hade jag tillbragt några
dagar i lust och glädje hos vännen Sernander i Orsa; från
Rättvik åter företog jag i sällskap med min vän Göran Sten-
man en utflygt till Furudals jernbruk på besök hos egaren,
brukspatron Clason och dess familj. Vägen dit genom de inre
delarne af Rättviks socken, förbi Boda kapell - numera egen
socken - och genom grannsocknen Öre visade en omvexling
af vildmark och odlade bygder. Vid bron öfver Draggån tyckte
jag mig se ett ställe, som kunde passa för trollbesvärjaren
att pröfva sin magt öfver skogens hemska andar. Den bar-
bariska naturens intryck är mägtigt; afskräckande kan en
sådan natur nog vara, men simpel, ful, karakterslös är hon
icke. Andra stycken af vägen genom Rättvik och Öre fram-
stälde helt andra taflor, ett kuperadt land, ej egentliga berg,
men kullar och dalar ej utan löfskog, omvexlande gräsmarker,
sädesfält, skog. En egen art af utsigter, som mycket behagade
mig, var, då jag såg från höjderna omätliga fält af skog ut-
breda sig nedanför höjden. Längre in i Öre socken utbredde
Oresjön sin vattenspegel. Ett stycke land såg jag, som blef
vackert just genom naturens fattigdom. Der skulle varit fåfängt
arbete, om en menniskohand rörde sig: intet sädeskorn växer,
intet grässtrå skjuter upp. men den höga, smärta tallen reser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
