- Project Runeberg -  Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet / I. Från Gustav III till Karl XV /
402

(1925-1928) [MARC] Author: Georg Nordensvan
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Parisersvenskar och romare. 1830--40-talen - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

402 GEORG NORDENSVAN

en sådan utflykt i minnets värld återkommer man plötsligt till det närvarandes
nakna verklighet, med bestämda drag står den framför och pekar leende på
framtiden, önskan föder förhoppningen, denna dör kanske i sin födelsestund,
men med nya önskningar, nya förhoppningar - sålunda är hela livet ett
narrspel, lyckan en illusion och verkligheten ett tomt, naket hjärnspöke."

Hans hj ärtesår blöder, medvetandet om alltings förgänglighet lämnar
honom ej. Han kan ej nämna att hösten är inne utan att tillägga en rad om
att naturen ljuter tårar över sin snara förvandling och fråga sig, varför
upplösningen är ett villkor för livet.

Men till mindre svärmiskt anlagda kamrater skriver han: "En gång vräkt
in i världen är det klokast att taga saken kallt och dricka vatten, då man ej
har vin."

Böjelsen för sarkasmer gör sig ännu påmint någon gång. "Hur går det
med måleriet?" händer det att han frågar sin gamle akademikamrat.1 "Ej mera
några prisämnen eller kungliga medaljer som förr vid Röda bodarna, men
däremot tävlan i stort och sökande att närma sig naturen, som i vår ungdom
hemma ansågs onödigt! Men då man hade Fahlcrantz och Westin till lärare,
var ingen sanning möjlig. Dock, graven försonar allt, och dessa äro väl
moraliskt döda."

Denna ettriga kvickhet följes omedelbart av dessa ord:

"Detta oss emellan, ty gubbarna äro gamla och frid vare därför med dem;
vi bli också gamla och skevögda, om ej döden blandar sig i spelet."

Aningar om att han ej har lång tid att leva dyka ofta upp i hans brev.
Hans kamrater påstå, att av de nio år han vistades i Frankrike kunde han för
sina ögons skull arbeta endast sammanlagt tre eller fyra. Sommaren 1843
tillstötte bröstlidande. "I alla mina företag måste hälsan rådfrågas", säger han,
då kamraterna i Rom bett honom komma dit från Nizza, där han vistades
vintern 1843-44. Han vågar ej företaga den tre dagar långa resan. Möjligen
kan den bli verklighet nästa år. "Men ännu äro vi icke där."

"Tanken på att förföljas av ett så beskaffat ont", skriver han en annan
gång, "förgiftar all glädje."

Han levde två år ännu. Den tilltagande bröstsjukdomen hindrade honom
från att göra allvar av sin plan att övervintra i Sverige. Han måste i stället
söka mildare klimat, medelhavskusten och Pyrenéerna.

Hösten 1846 vistades han i Pau. Därifrån sände han kort före julen en
hälsning till kamraterna i Paris. Han hade ej på länge befunnit sig så väl
som nu. Men några dagar senare kom underrättelsen om att han avlidit den
19 december.

Dagen förut hade han varit munter och frisk, deltog i table d’höten på
hotellet, där han bodde, sov lugnt om natten. Men på morgonen kallade en
ihållande ringning gargonen in till honom. Han låg i blodstörtning, döende.

1 Till Palm, Nizza 18 febr. 1844.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:31:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svekon19/1/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free