Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DYGDENS SÅNGARE
89
Från denna tidpunkt har Voltaire beständigt
behållit denna syn på tillvaron, och han har i sina
prosaberättelser varierat detta tema med allt
häftigare ironi — framför allt i »Candide», där lifvet
framställes med en vild upprymdhet af
människoförakt och bitterhet såsom ett groteskt laterna
magicaspel. Det enda visa är att böja hufvudet,
sluta läpparna och odla sin kål.
Men denna förstämning, detta dolda sår af
pessimism, hur märker man dem icke öfverallt i
århundradets civilisation! Hur prägla de icke tidens
sedelära, efter hvilken människorna medvetet eller
omedvetet formade sin tillvaro. Någon moral,
direkt uppvuxen ur den empiriska
världsåskådningen — som vår tids evolutionistiska — hade
ännu ej utvecklats. Man grep därför till antikens
lefnadsvisdom, till epikureismens och stoikernas
läror, Lucretii resignationslära försmältes med
element från Epictet, Seneca och Marcus Aurelius, alla
nu ofta öfversatta och kommenterade. Den
andliga attityd uppfanns, som tidens yppersta bland
diktens och handlingens män älskade att antaga
för att maskera det inre svårmodet. Det är
»filosofen», den »vise», som vänder trotsig och molnlös
panna mot alla ödets skiften, besluten att möta
existensens vedervärdigheter med ett jämnmod, som
ej nedlåter sig till klagan och än mindre till bön.
Hur tallöst många variationer med titeln »La
Constance», »La Sérénité», »Le Såge», har icke
tidens tongifvande poesi att uppvisa af detta tema,
döljande samma ensamhetskänsla under de stora
ordens själfbedöfning. Hur förföljde icke en tä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
