- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
IV. Ingjald Illråde

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV.
INGJALD ILLRÅDE

Svitjod var ett skogsland, och det var ofta många dagsleder över de öde gränsskogar, som skilde bygderna. Där bräckte uroxens långsträckta panna ännu kvistarna, och den förlupna trälen eller bortdrivna byamannen, som gick mellan de avbrända tallstubbarna på sitt hackehemman, hade ännu stenyxor i bältet som på Ura-Kaipas dagar. Gärna hängde han väl också en stenyxa över dörren till skydd mot trollen eller höll upp skafthålet mot solen, så att ljusfläcken hoppade över marken, där han ville, att det skulle växa. Kom där någon gång en vandrare, var första frågan om vägen. Genom ödemarken ledde bara slingrande och villsamma stigar, och i de avsöndrade Iandsändarna rådde olika sedvänjor och lagar. Sjökonungar, som samlat byte, högmodiga bönder och flyktiga Skilvingasöner från Uppsala gjorde sig där till konungar och sutto på sina gårdar och småsovo över mjödhornet.

Bäst de lutade och nickade i högsätet, fingo de så en dag höra yxhugg från skogen och braket av fallande jätteträd. De tittade upp nymornat och undrande som rävungar, när spettet rasslar i lyan. Snart kommo trälarna med nyheter. Det var Uppsalakonungen Anund, som var ute med stora skaror av uppbådat folk och bröt vägar mellan häradena över både myrar och berg. Därför fick han också heta Bröt-Anund. Han var Adils sonsons son.

Bröt-Anund spände dock av sig svärdet, när han steg in till småkonungarna, och gjorde dem ingen skada. I stället byggde han sig kungsgårdar i vart storhärad, och som det var mycket gott om folk i landet, lät han röja och odla också uppe i skogarna. Det blev goda år, så länge han levde. Alla trodde, att en så fridsäll man måste efterlämna en son, som inte bara skulle ärva hans myckna lösöre och andra samlade rikedomar, utan också hans fridsamma sinnelag och brås på honom i allt gott.

Sonen hette Ingjald. Medan fadern var ute och odlade, bodde han hos sin fosterfader, Svipdag Blinde. Han styrde över det ansedda Tiundaland, där själva Uppsala var beläget.

En gång, när mycket folk var samlat till midvinterblotet, kom fylkeskonungen Ingvar också dit med sina huskarlar och sin son Alf. Ingvar hade inte på länge anfört ett fylke i strid, utan var tjock och ovig. Hans klädsel var rätt tarvlig och föråldrad och utan spännen av guld eller silver. Seldonen på hästarna voro slitna, och de medförda sängtäckena och kuddarna, som lastades av och staplades upp i en stor hög, lågo där fläckiga och urblekta. Hovskalden i hans följe hade knappt en tand i behåll, och guldbeläggningen var bortnött på harpbågen. När han började sjunga, hördes varken hans röst eller hans stackars harpa längre än till salsdörren, och knappast dit.

Ingjald, som var van vid prakten hos sin fader, såg med förakt på sådana gäster. Han gick fram till småkonungens son Alf och frågade: »Vem sjunger vackrast i Svitjod?»

»Jag tänker, att det är far mins hovskald», svarade Alf, ty han hade aldrig hört någon annan skald. Och där borta i hans bygd trodde alla, att det, som fanns där, var det bästa.

Ingjald blev då ännu övermodigare. »Jag skall då göra dig en annan fråga», fortsatte han: »Vem är den starkaste, du eller jag?»

Alf såg utmanande på Ingjald, som var rödhårig och hade smala ben och armar. Båda voro sex år gamla, och deras lekbröder samlades på vardera sidan i två flockar. Snart var svenleken i full gång, så att täckena och kuddarna yrde genom salen. Men Ingjald var den svagare och fick stryk.

Gråtande sprang han bort till sin fosterfader och klagade över, hur illa det hade gått honom under leken. Svipdag Blinde hörde allvarlig på hans berättelse och bad honom att komma igen nästa morgon.

När Ingjald tidigt nästa dag bultade på dörren, stod fosterfadern vid härden och stekte något på ett spett. Fast han ingenting såg med sina blinda ögon, vände han spettet med en gammal jägares skicklighet.

»Det är stor skam», sade han till Ingjald, »att sveakonungens son skall vara oraskare än en liten småkonungs. Här har jag nu brynt ett varghjärta åt dig. Ät det, så får du vargablod i ådrorna!»

Ingjald skar sönder hjärtat och åt upp bitarna, fast med svårighet. Efter den måltiden vart han grymmare och ondskefullare än andra, men kroppsligt förblev han ändå alltid lika svag.

Då han hade växt upp, tog han sig brud och fick en son och en dotter. Sonen kallade han Olov och dottern Åsa. Några år därefter väckte honom en ryttare sent en natt och berättade, att hans fader, den fredsälla Bröt-Anund, under en av sina färder genom obygderna hade dödats av ett jordskred.

Ingjald skickade då bud till Ingvar och hans son och andra småkonungar och bad dem att komma till Uppsala för att dricka arvöl med honom efter fadern. Han lät upptimra en väldig sju-kungasal med sju högsäten och prydde den med bonader och sköldar. Två stolprader buro upp taket, och i mitten flammade brasor på tre härdar.

Snart insläpades nu Ingvars bylten med de urblekta kuddarna och täckena och stoppades undan i sovhalmen mellan bänkarna och väggen. Hans tandlösa hovskald stultade in med sin blanknötta harpa, och bakom honom pustade Ingvar och stödde sig på sin son, som skröt och bara ville slåss. Så följde i lång rad alla de andra småkonungarna med tunga och ålderdomligt tillskurna ekorrpälsar och vadmalskläder, och de satte sig välmående och dryga i högsätena.

Det förnämsta högsätet stod tomt, och nedanför på pallen satt Ingjald. Först då Bragefullet blev inburet, steg han upp. Det bräddfulla hornet räcktes honom tvärs över härden för att renas och skäras från allt ont av lågorna, och han fattade om det med båda händerna. »De rätta konungarna över Svitjod», sade han och höjde rösten, »äro gudarna, som vi offra till, men sveakonungen är deras avkomling och ställföreträdare. Från det jag var sex år gammal har jag med grämelse ofta betänkt, att han inte längre är mäktig nog. Därför lovar jag nu över Bragefullet vid min faders minne, att jag skall öka mitt rike med hälften åt vart väderstreck, eller sätte jag livet till.»

Hornet var från en uroxe och mycket stort, men han tömde det i ett drag ända till botten. Sedan blev han uppledd i högsätet till tecken, att han nu hade övertagit hela sitt fädernearv.

Småkonungarna blinkade åt varann, ty han såg inte mycket kämpavulen ut för ett så stort löfte. Men de visste, att ung tunga gärna larmar med stora ord, och läto sig mjödet väl smaka. Sälla och nöjda med sig själva slogo de upp ekorrpälsarna och pöste, så att de knappt fingo rum mellan högsätenas stolpar. De hade likväl inte mycket att säga varann, utan en och annan satt redan och nickade, när lurarna blåste sängdags. Då blev hornet en sista gång tömt för Skilvingarnas och alla hjältars minne.

Därefter bundo småkonungarna om sig pälsarna, slogo upp kragarna och klättrade in till sina sovställen bakom bänkarna. Ingjald tog då sina två barn med sig och skyndade ut, i nattmörkret. Raskt omringade han huset med sitt väpnade gårdsfolk och stack eld i knutarna, så att hela sju-konungasalen uppflammade till ett dånande bål.

»Fylkeskonungar, småkonungar, nu är det förbi med ert välde!» ropade han, där han, vänd mot elden, stod på kullen och såg på. Men så böjde han sig ned över sina barn och sade till dem: »Glöm aldrig vad ni nu se! Det är ett storverk, som sker här i natt. Vem bryr sig då om att sörja över, att det är ett svek.»

Olov vände sig bort och gick ifrån honom. Men Åsa slog ihop händerna och dansade, så att hennes röda hår for högt upp, och ögonen glittrade av skadefröjd.

Det fanns några småkonungar, som inte hade varit med vid arvölet. Men Ingjald utrotade dem sedan småningom med svek och brand. När han slutligen rådde över hela Svitjod, hade han dräpt tolv småkonungar och blev kallad Illråde.

Många år gingo. Sent en kväll satt han i en gård på Fogdön i Mälaren och såg i elden.

Hans hovmän voro fala smickrare, och för att döva hans ständiga ångest hade de under kvällen efter vanan flitigt ropat till honom: »Du är stor, Ingjald. Vilken sveakonung var mäktigare än du?» Hans seger genom ett nidverk liknade ett oäkta smycke, som var dag måste gnidas och blankas för att inte blotta sin tarvlighet. Nu lågo de och sovo i bänklådorna, och de tömda hornen stodo ännu kvar på borden.

»Jag hör lätta steg och klingande guldsöljor», sade han och lyddes. »Undras mig, vem som uppsöker en så hatad man. Så mjukt går bara en ung och frid kvinna.»

»Din egen dotter», svarade en kall röst, och Åsa steg in genom dörren. Hon hade blivit lång och midjesmal. Kappan svällde i draget, och hon strök tillbaka det röda håret från kinderna.

»Ditt hår är vått», sade han.

»Ja, av snö», svarade hon och andades ut. »Jag är förföljd och hatad av alla och har i två veckor flytt från gård till gård för att inte bli nedstucken.»

»Är du ensam?»

»Min sista tjänare övergav mig nyss.»

Ingjald hade gift bort henne med en konung i Skåne och inte träffat henne på länge. Därför frågade han: »Och din make?»

Åsa lutade sig fram med den ena handen lagd över den andra och skrattade. »Honom har jag dräpt», svarade hon halvsjungande. »Slikt lärde jag av min fader, Ingjald Illråde. Men först lockade jag min ädla make att dräpa sin egen broder. Ack, att jag också lärt honom att dräpa sin egen broders son! Han, Ivar, står nu redan en dagsled härifrån med sin stora här för att hämnas på oss.»

Det glimmade kring hennes ögon och tänder. Hon lindade in armarna i håret och log och stirrade i elden och tänkte på Ivars hjältenamn. Det var han, som sedan vann så många riken, att han blev kallad Ivar Vidfamne.

»Har du lärt Ivar vårt sätt att strida, efter du fruktar honom?» frågade Ingjald.

»Jag har försökt att lära honom svek, och med tiden blir han kanske en lika stor niding som du. Men ännu är han så strålande i sin unga segerlycka, och han vinner länder med bragd. Jag luktar honom därför, att han är, vad du aldrig kan bli, en hjälte. Haha, varför bleknar du, fader? Din skamfulla seger i Uppsala trycker dig ännu över bröstet, så att rösten sviker dig. Du grät den gången du blev övervunnen som barn. Gråt ännu tio gånger bittrare i natt, så blir ditt bröst lättare!»

»Bättre är det, dotter, att du räcker mig mitt svärd», svarade han och reste sig.

Det hängde bakom honom på stolpen. Men Åsa Illråda hade inga andra svar än löjen och tog i stället en eldbrand från härden och gav honom. »Det här är Ingjald Illrådes svärd», sade hon.

Han grep då eldbranden och gick utefter bänkarna med dottern och lyste på de sovande. Det var gråbleka och klena män med opålitligt uttryck omkring munnen och rädd och orolig sömn. För att inte väcka dem böjde han sitt långsmala, litet fräkniga ansikte närmre hennes och viskade: »Övertyga dig här själv, att jag ännu har många trogna! Och nyss, innan de somnade, prisade de mig.»

Det glesa hakskägget snuddade över hennes panna, och hon stod lika storleende som förut. »De svaga tro, att svek är kraft», hånade hon. »Sveket är de svagas klanglösa bragd. När du går här bredvid mig och viskar, ser jag först rätt, hur liten och svag du är, fast du svalt ett varghjärta. Dig hyllar bara sådant folk, som springer sin väg i morgon, när Ivars stridslurar börja spela. I morgon står du utan både land och här. Men svara, varför smäller det i väggtimret? Jag märkte inte nyss därute, att det var sådan frost.»

Han satte sig ned på bänken igen och höll ännu i eldbranden. Åsa slog sig också ned bredvid honom med foten på härdkanten, som hade båda försökt att göra det riktigt trivsamt.

»Du undrar, varför det smattrar i timret», svarade han, och nu var det han, som log. »Ingjald Illrådes svärd råkade nyss att tappa några glöd i sovhalmen. Två taggiga och nedblodade gamla törnbuskar som vi förgöras bäst med eld. Annat sätt finns det inte för oss att strida på mot en sådan som Ivar, men feg skall ingen få kalla en sveakonung. Åsa, min dotter, nu bränner jag dig inne med din fader!»

Rök och gnistor susade förbi, och om ena stund, hade hela gården brunnit upp med både Ingjald och hans dotter och husfolk.

Om hans son berättas det olika. En säger låter veta, att han drog till Värmland och röjde skog och fick heta Olov Trätälja. Den norska Harald Hårfagre och hans ätt sades stamma från honom.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free