Sådan var den Linné, som hade förvånat Hattarna och Mössorna med sin likgiltighet på traktörsstället i Stockholm. Och han var inte den enda, som mitt under deras stridstummel visade, att en stark själ går sin egen väg. Eller vem var den gamla, lutade gubbe, som under piskande östanväder var dag lät bära sig ut till det pågående arbetet med Södersluss? Ja, slussar det förstod denna nittioåring att uppsätta. Han hade till och med lovat Karl den tolfte att bygga en kanalväg med slussar tvärs igenom Sverige, fast det storverket sedan fick anstå till lugnare tidsåldrar. Skeppsdockor, urverk, vävstolar, vindspel och ännu mycket annat hade han sysslat med, och han hade uppfunnit en sorts flyttbara kvarnar åt de tågande karolinerna. Av med skinnluvan, och hälsa på den krokryggiga åldringen, ty det är Kristoffer Polhem, den svenska mekanikens fader!
På andra sidan slussen steg vägen brant uppåt den södra malmen. Där hade Emanuel Svedenborg sin gård vid Hornsgatan. Låt oss inbilla oss, att vi just nu äro två skolpojkar, som vandra dit upp år sjuttonhundraett och femtio, väl kammade i håret, som det är tillbörligt vid ett besök hos en så märkvärdig man. Han hade undersökt människohjärnan; och luftballonger, ångmaskiner, undervattensbåtar och mycket annat, som då ännu inte fanns till, hade skymtat för hans tankar. Men det är tyst och stilla i hans lilla trädgård. Där råder aldrig det glada stim av lärjungar och vänner, som brukade omgiva den lyckliga och ärade Linné. Allt visar tvärtom, att vi ha kommit till en enstöring, som blott få förstå.
Nästan ängslade påminna vi oss det myckna, som vi hört viskas om honom. Har det inte sagts, att han håller på att uttänka en ny troslära och kallar sig Messias? Han kan sluta ögonen och urskilja, vad som tilldrar sig långt borta på andra ställen, och med åren har han blivit allt mer besynnerlig och får påhälsningar av änglar och andar.
Det är knappt, att vi våga en knackning på dörren till det åttkantiga lusthuset, där det lyser från fönstret i kvällsskymningen. Det är känt, att där brukar han bo och arbeta.
Ingen svarar, men ur det egentliga boningshuset sticker en snäll och beskedlig trädgårdsmästarehustru ut huvudet och säger:
»Öppna ni bara! Assessorn har aldrig dörrn stängd. Goda änglar vakta den.»
Vi få väl därför taga mod till oss och glänta på dörren. Därinne sitter Svedenborg framför brasan och kokar själv sitt kaffe. Bredvid sig bland böcker och papper har han en skål med bönor och några vetebrödsskorpor. Det tycks vara hela hans måltid. Hur han ser ut, är inte så lätt att genast uppfatta, eftersom han sitter med ryggen mot dörren och insvept i en vid nattrock. Han förefaller att vara smärt och mager. Ser jag rätt, har han knästrumpor och svarta sammetsbyxor. Plötsligt vänder han huvudet åt sidan och börjar tala med någon, som inte står att upptäcka. Ansiktet har mörk färg, men är vackert och en ärlig och genomgod människas. Nu upptäcka vi på andra ändan av bordet en tallrik med rykande köttbullar. Den är framsatt som skåderätt åt den ande, som i afton är hans gäst.
Ibland gör Svedenborg ett uppehåll i sitt tal liksom för att lyssna till andens svar, och då blir det gravlikt tyst i rummet.
»Min ädla Virgilius», säger han slutligen till anden, »du kan inte smaka på maten, men jag har låtit tillreda den på bästa vis, för att doften skall behaga dig. För egen del spisar jag helst litet. En gång efter en måltid såg jag en purpurklädd man sitta i ett hörn, och han sade till mig: Ät inte så mycket! Jag har utvalt dig att för jordens folk utlägga den heliga skrifts inre, andliga mening, och jag skall själv förestava, vad du skall skriva. - Från den stunden öppnades min själs ögon, så att jag kan se och tala med er andar och med änglarna. Därför behöver jag sedan dess heller ingen tjänare. Alltid följa mig mina vårdande änglar.»
»Ack, jag har ofta haft mycket att sköta», fortsätter han efter att en stund återigen alldeles tyst ha suttit och lyssnat. »Nästan dagligen hängde jag förr stålvärjan vid sidan och gick till riddarhuset för att tala och rösta. Det var min plikt som medborgare. Ofria folk likna rådjur, som äro instängda i en park till furstars förlustelse. Än har jag ställt mig på Hattarnas sida och än på Mössornas, allt som mitt samvete befallt... Men köttbullarna ha kallnat och slutat att ånga, ädla Virgilius, och jag tröttar dig med att tala så mycket om mig själv. En tusen gånger härligare doft försprider sig från din vitskimrande mantel, och jag ber dig att inte framdeles gå min dörr förbi.»
Vid de orden reser sig Svedenborg och följer med hjärtliga avskedshälsningar sin osynliga gäst till tröskeln.
Vi bli ängsliga till mods. Snön viner allt kallare om nacken och virvlar ända in över enriset på golvet. Då komma vi att tänka på, att den gåtfulla mannen där i eldskenet i detta nu endast är ett minne, en stor ande, som lever i sina verk, men som vi försökt att få se en skymt av i hans forna arbetsvrå - att vi själva kunna se det osynliga med inbillningens öga alldeles som han.
Det var alltså en stor tid för tänkare och forskare, för upptäckter och handel, hur oförsonligt Hattar och Mössor än sletos om makten. Två motsättningar började allt tydligare att visa sig i svenskarnas lynne. En del av folket var fantasifullt med längtan efter bragd och äventyr, sak samma om det så bar rakt mot fördärvets brant. Andra voro kloka och förtänksamma, men ibland så fantasilösa, att de med kallt mod gingo och skänkte sig åt ryssen. Mutor både från Ryssland och det söta och kära Frankrike stuckos hit och dit, och mången höll till godo. Men under striderna lades ändå vägen framåt mot våra dagar. Borgarståndet hade blivit rikt och prydligt, och i självaste prästeståndet ordades så väldeligen om folkfriheten, att det slutligen om en talare diktades följande vers:
Den är för Sveriges frihet tröger,
som inte älskar prosten Kröger.
Bondeståndet, som så länge stått i skuggan, ryckte också fram med gott gry. En och annan av de styva, svarta rockarna, ärvd från far, var tillskuren av det kläde, som hade bretts ut på gatorna vid Karl den tolftes begravning och sedan skänktes till bönderna. Fast deras talman, Olov Håkansson, med knapp nöd kunde skriva sitt eget namn, förstod han att myndigt styra dem med sitt sluga ord. Men när det blev fråga om, att de inte längre till husbehov skulle få ha sina egna brännvinspannor vid gårdarna, då bekymrades de allvarligt och trodde, att ett sådant gruvligt tilltag förvisst skulle vålla mask i magen, farsoter och tidig död. Ännu var det nog en smula kvavt i deras sal, men i förstugan såg det ut som på slottet. Så många kungliga lakejer stodo där och hängde för att bjuda bönderna med sig ut på värdshusen och mjuka upp dem till hovets bästa. Lika ivriga voro Hattarna från sitt håll att få dem med på källaren och prata dem i örat. Det var intet under, om gubbarna ibland blevo alldeles vimmelkantiga och glömde god riksdagssed. En morgon, när det skulle avgöras, att rådsherrarna fingo trycka konungens namn med en stämpel, om han nekade att skriva under deras beslut, då bar det alldeles omkull med ordningen.
»Kungen klagar, och vi klaga, och ingen av oss får rätt», ropade en av de kungssinnade till Olov Håkansson, hoppade upp och ned, knäppte med fingrarna och slog i skranket. »Det vållar du, din skälm, men nu skall du ut!»
Det hjälpte inte, att Håkansson dunkade med talmansklubban. Han blev puffad ned baklänges i stolen och fick örfilar, så att håret föll ned under kalotten. En drog honom i håret för att släpa ut honom på golvet. En annan bultade honom i huvudet, och käpparna viftade över hans försvarare. Oväsendet hördes ända ut på torget. En av hans vänner fann då på att stämma upp en psalm, och snart stodo alla bönderna med händerna knäppta och sjöngo andäktigt:
»Vår fiende ifrån oss driv,
och du med friden när oss bliv!
Ledsaga oss i allan stund,
att vi må undfly djävulens fund!»
Men som psalmversen var slutsjungen, rusade de alla strax åter i luven på varandra. Sekreteraren försvarade sig med dragen värja, talmansbordet stöp i golvet, och bredvid i dammet lågo både talman och bläckhorn och sanddosa. Äntligen kom lantmarskalken i dörren och dundrade:
»Tyst, eller skall tusan ta er!»
Då återvände var och en till sin plats, och det blev tvärt så
stilla i det ärbara bondeståndets sal, att man kunde ha hört en mus
knapra.
