Hedniska danser och sånger skallade ännu i de gamla offerlundarna. Hos götarna, som bodde sunnanskogs, hördes lek och flöjtspel från gårdarna, men allt som stigen ledde djupare in i svearnas land, blev det allvarligare och mer stilla. Fåordig och sträng satt husfadern på bänken och snodde sin bågsträng, och i Uppsala gudahov lyste ännu fackelskenet från svearnas blotfester.
De döpta konungarna bodde hellre i Västergötland och hade där många kyrkor. En konung hette Inge. Han red väl till tinget i Uppsala, men nekade att gå in och bestänka templet med offerblod, och därför blev han bortjagad med stenkastning. Hans svåger Blot-Sven steg då upp på högen och lovade att blota. Därav fick han också sitt namn. Honom togo svearna till konung, och han färgade gudarna med hästblod. Tidigt en morgon, innan hanen gol, blev han likväl överraskad i sin gård av Inge och innebränd. Gudahovet började sedan småningom att förfalla, och i stället uppfördes den kyrka, som ännu reser sitt grå torn bortom ättehögarna.
Sverker den gamle var nu konung, och det har blivit sagt, fast det kanske mest är en saga, att han var av Blot-Svens ätt. Han hade i Östergötland en borg på en klippudde vid Vättern. Helst satt han bredvid vindögat och såg mot det skogsmörka Omberg.
Nedanför bergssluttningen speglade Alvastra nybyggda kloster sin kyrkgavel i munkarnas fiskdamm. Det var en fridlyst vrå, där unga fruktträd och bokar spirade, och vandrarna fingo nytt mod i onda tider, när de hörde klämtslagen från klockan. Då först tordes de stöta fast svärdet i skidan och hoppas på ett tryggare nattkvarter än annars. Tacksamma knäföllo de på den häll, där Sverkers första drottning, Ulvhild, hade jordats. Munkarna satte tända ljus på graven och berättade, hur hon hade låtit bygga klostret på sitt eget morgongåve-gods och alltid varit dem en huld moder.
Fårad, mörkhyad satt Sverker den gamle på sin fönsterbänk. Fordom en intagande man, med ögon som glittrat av lättsinne, hade han varit den ivrigaste att dansa vid götarnas flöjtspel. Det grå håret, som fläckvis ännu var svart, blåste nu hit och dit i draget. Rocken hängde löst och fladdrigt om de tunna axlarna. Nog var den av silke, men sliten och vanvårdad som på en man, för vilken prakt och ståt längesedan blivit tom fåfänglighet. I stället älskade han sina barn. På dem slösade han allt, både kärlek och smycken. Döttrarna sutto omkring honom, sminkade och med guldband på håret, och sjöngo och sömmade.
En dag kom det smålänningar för att sälja älghudar och villebråd. De hade med sig hustrur och barn, och det gick muntert till nere på gården. Johan, hans ena son, sprang ned till dem, och när han efter en stunds stoj och ras trött och het vacklade in i salen igen, var hans dyrbara dräkt alldeles sönderriven. »Jag har lekt därnere med en liten Smålandsfänta, som heter Blända», flämtade han och ställde sig övermodigt och trotsigt framför fadern. »Ser du inte, far, att jag har trasat sönder mina nya kläder? Skall du inte slå mig nu?»
»Ja, varför slår du aldrig till, far?» ropade döttrarna och stucko fast nålen vad i sömnaden.
Sverker räckte dem sina händer och slöt ögonen. »Själv är jag straffad nog», sade han med låg röst. »Varför skulle jag straffa andra? Ljuset dansar i ädelstenen på ert finger, och stenen kan jag slå sönder, men ljuset fångar jag aldrig. Når jag inte till er själ med goda och kloka ord, mina barn, vad hjälper då tuktoriset? Son, allt det kroppsliga är blott en förklädnad liksom din trasiga mantel och skall snart förgås. Vad lönar det då att slå till? Låt mig sitta med mina tankar.»
En tiggerska, som följt smålänningarna, steg då fram och sade: »Varför alltid vid vindögat, kung Sverker? Varför dagen lång med blicken så orörligt mot klostret?»
»Därför att där väntar mig min grav.»
»Se hellre en stund på mig!»
»Jag är för gammal att vända mig om för ett par fagra kinder.»
Tiggerskan tog då av sig doket, och där stod varken längre en tiggerska eller ens en kvinna, utan en dansk fursteson. »Olov heter jag», sade han och gick fram till Sverker. »Mina fränder allt från den fromma Knut Lavard ha lömskt blivit dräpta. Därför har jag flytt till dig med en tiggerskas dok över ansiktet. Drag svärdet och hjälp mig, kung Sverker, så skall jag sedan hjälpa dig. Vet» - han sträckte sig till hans öra och sänkte rösten - »att du har fiender i mitt land, som trakta efter din kungastol. De skicka hemliga brev till dina hovmän. Sov aldrig med båda ögonen, kung Sverker!»
Sverker böjde sig till fönsterkarmen och såg återigen mot Alvastra. »Dagligen komma här flyktingar», svarade han. »Somliga fria till mina rika döttrar, alla till mitt svärd. Bleve ni också hulpna - ofärd, ofärd är ändå slutet på allt. Min nittiåriga far var en hedning, när jag fromt glad äntligen förmådde honom att följa mig in i Kaga kyrka. Men knappt fick han den vita dopskjortan över skuldrorna, så nedföll han död. Och min Ulvhild! Var äro nu de lyckliga timmarna, när vi sutto med varann här i fönstersmygen? Jag hade fullrustade, blanka ryttare, och nu ropa de till mig ur sina övergräsade slagfält: Sverker, tänk på oss, så kan du inte sova! Mina trälar släpade timmer och satte vingar på kvarnarna och hjul på vagnarna, men det växer mask i trälverk, och snart är det murket. Allt kunde lika gärna vara ogjort. Stig ned i härbärget, fursteson, så får du stort sällskap! Du skulle ändå ha mindre att säga mig än mina egna tankar, när jag sitter ensam och tiger. De äro spåmän, mina tankar. Vet du, vad de spå för mig och mina efterkommande? Jämmer, jämmer.»
Främlingen gick då ned i härbärget, men Johan lade sig bredvid honom på bänken och drev gyckel med flyktingarna. Redan efter några dagar höllo varken de eller smålänningarna längre ut med att stanna, och Johan red efter dem ett långt stycke på vägen och sjöng spottvisor. Blända lyfte skrämd sitt ljushåriga huvud ur kappvecken hos modern på hästen. Men Sverkers rödsminkade döttrar skrattade överljutt i svalgången, och ingen sörjde, att den gamle fått ännu några vänner mindre.
Han blev allt ensammare och ensammare. Under tiden växte Johan upp bland bullrande dryckeslag. Där fick han höra, att det levde två systrar, som voro vida skönare än alla andra. Den ena var gift med en halländsk hövding, som hette Karl. När hövdingen en gång var borta, inträngde Johan i hans borg och bortrövade båda systrarna. Då blev det gny över hela landet, och när han kom till tinget, blev han ihjälslagen.
»Den sonen hade ett stort rum i mitt hjärta», suckade Sverker, där han satt och tvinade vid vindögat. Nu var han alldeles vithårig och manteln så urfärgad som ett gammalt segel. Svearna, som inte glömt sin gamla rätt att tillsätta konungar, ville inte längre lyda honom. De hade i stället valt Erik, som sedan efter sin död blev kallad den helige. Var budbärare, som sprängde fram till borgporten på sin svettridna häst och skyndade uppför trappan, hade dåliga nyheter. Munkar från Nydala och Varnhem och andra kloster, som Sverker hade grundat, strövade genom salen i sina kåpor, och framför spiseln stod en romersk kardinal och värmde sig med den väldiga röda hatten hängande på ryggen. Året förut hade han kommit till Sverige för att skattlägga landet med den årliga Peterspenningen åt påven. Alla voro tysta och ängsliga, och Sverker sade: »Fin hörsel har jag fått i min enslighet, kardinal. Under flera dagar har jag tyckt mig höra trampet av tusentals järnskodda fötter trettio mil härifrån. Men jag gitter inte lyfta ned mitt svärd från muren. Den skam, som min son har hopat över min ätt, kan ändå ingen seger avtvå.»
Det var, som Sverker sade. För att hämnas kvinnorovet hade danakungen Sven Grate infallit i Småland och tågade genom Finnveden. Snön låg emellertid djup, och hans krigare sökte skydd i husen, var de kunde. De småländska kojorna voro låga sparrstugor utan stolar och lösa bänkar och utan andra fönster än rököppningen i det torvtäckta taket. Där rymdes inte många, och uppe i det öppna loftet över ingångsdörren kunde ingen stå vakt för köldens skull. De flesta måste om nätterna stanna ute i snödrivorna kring stora eldar. Spridda flockar började därför att smyga sig undan hem mot Danmark. Sven Grate lät då blåsa till återtåg, men den förorättade hövdingen Karl befann sig ännu med sin skara i Värend.
Det var en avskild trakt med dalgångar och obanade urskogar, där väldiga ekar och bokar bredde sina grenar. Folket, som fordom haft egna konungar, tänkte stort om sina minnen och sin kraft, och särskilt kvinnan bevisades stor heder. Kom en friare, kastade hon handsken för hans fötter och började ett envig med honom. Var han den svagare, fick han gå under skratt och spe. Övervann han henne däremot, blev hon honom trogen till döden. Med trummor och pipor som en krigarflock drog bröllopståget sedan genom byn, och hustrun satte sig i brudbänk med hjälm och brynja.
Där bodde Blända, som nu var en reslig kvinna med två tunga hårflätor på ryggen. Hon skickade bud till alla kvinnor, som kunde föra stavar och yxor och liar, att de skulle möta henne vid Inglinge hög och taga med sig sin bästa mat och sitt starkaste öl. Som hon var av ansedd bondesläkt, skyndade de att efterkomma hennes maning. Om midjan hade var och en virat ett fälttecken av gröna och röda tyger.
»Jag har sett kung Sverker och vet, att vi få hjälpa oss själva», sade hon, när hon hade stigit upp till det gamla domarsätet på högen. »Vi kvinnor i Värend, ha vi inte trumslagare framför brudföljet som storfolk, och ärva vi inte lika med våra bröder? Nåväl, kära leksystrar från ungdomen, låt oss då också visa i farans stund, att vi inte äro sämre än män!»
Alla instämde med en mun, och kvinnohären, som småningom samlades från fem härad, tågade så till sist bort och slog läger. En av de vackraste gick till fienden, som låg några mil därifrån, och sade leende: »Förhärja inte längre bygden! Våra män ha gått ifrån oss och stupat, och nu vilja vi bli era kära hustrur. Bröllopsmaten står redan och väntar.»
Danskarna begåvo sig då om kvällen till kvinnolägret Där stod gästabudet dukat i flera rymliga lador, men ingen människa syntes till. »Stor sak med käringarna, som ha tagit till flykten», sade danskarna och trängdes hungriga om de bästa platserna. Ovana vid en sådan välfägnad, gjorde de sig en stor kväll och somnade, där de sutto. Då framstormade Blända ur skogen med sina följeslagerskor och satte eld på ladorna, och när männen sökte sig ut, segnade de för kvinnornas vapen.
Då Blända slutligen hade befriat hela Värend, gick hon in i en bergshåla och satte en röd skål på stenbordet till tackoffer åt Oden. I långa tider efteråt kunde bönderna se den röda skålen, men slutligen rasade ingången igen.
På själva julafton två år efter striden, när dagen led mot sitt slut, hördes ett handfast trummande utanför Sverkers borg. Det var Blända, som kom med sina värendska kvinnor. Fast uppehållna av dåliga vägar, kände de ingen trötthet. Var och en hade sin dyrbara kappa utbredd över sadeln, och ovanpå den vita kjorteln fladdrade en uppskuren dräkt i lysande färger. Var kvinna bar smycken till sammanlagt flera gårdars värde, och ensamt silverbältet nedom fälttecknet vägde nog sina fyra marker. Allt rådde de själva om efter värendskt rättsbruk. Blända var klädd i den besegrade hövdingens hjälm och brynja, allt överdraget med rödaste guld, och i skölden stod en brynjad kvinna, som satte foten på en stupad fiende.
Sverker hade nyss stigit upp i sin släde för att åka ut, och Blända red fram till honom. »Till lön för vår strid bedja vi, värendska kvinnor, att du nu med löfte tryggar vår urgamla arvsrätt, och därför ha vi ridit den långa vägen», sade hon med klar stämma. »Ser du, kung Sverker, ibland nyttar det ändå att slå till!»
»Det nyttar för den, som har något att mista», svarade han, och uppe i borgen dansade hans döttrar och mågar. »Ni fria kvinnor från Värend, behåll hädanefter som en särskild förmån och heder era trumslagare och er arvsrätt. Därpå ha ni nu kungaord. Själv är jag en man, som vänt ryggen åt solen.»
Hans skugga låg sträckt framåt vägen, när släden åkte bort med sitt drakhuvud överstänkt av snö. Bakpå stod stallaren med tömmarna. Han grep ibland efter sitt svärd, men han märkte, att konungen ännu kunde se hans skugga. »Stallare», sade Sverker, »jag hör penningar skramla i din ficka. Låna mig dem, så att jag får utdela allmosor! Kanske är det min sista julnatt. När jag stiger ned till Ulvhild i graven, vill jag ha något att berätta, som kan göra henne glädje.»
Då han fick penningarna i handen, såg han, att det var främmande mynt, som lönnligt hade skickats av hans fiender för att muta stallaren. Men det mörknade och blev stjärnklart väder, och Sverker fortsatte att åka från gård till gård. Han gick in hos de fattiga med sina gåvor och satte sig en stund vid deras julbord. »Herre, vi få tänka på att hinna, hem till julottan i Alvastra», sade omsider stallaren och vände släden. När de skulle uppför den branta stranden vid Alebäcks bro, måste de köra långsamt. Få ottefarare voro ännu ute på vägen, och stallaren drog hastigt svärdet och högg till. Den livströtta gamla konungen låg nedblodad och död i släden, när den med släpande tömmar stannade vid klosterporten.
Sverker jordades i Alvastra och hans ättlingar bredvid honom, och nästan alla förföljdes ända till sin död av mörka öden. Vid Alebäck står nu en minnessten.
Om Blända berättas, att hon blev begraven i sin hembygd på ett
gärde vid Värnlanda by, och ur den grönskande högen uppsköt en smärt
ek.
