Ja, nu skulle det hållas bröllop, tredubbelt bröllop och bröllop och bröllop talades det om i hela den småländska byn. När vallgossen kom med sina getter, sade kvinnorna: »Ynnar, du hittar i skogen. Gå till bergakäringen och låna hennes brudsilver!»
Ynnar vände då om igen ut i skogen och sjöng och ropade i sin näverlur. När han kom upp i klevet, stod Grimma, bergakäringens dotter, och kammade sitt svarta, tagelsträva hår.
»Mor lånar inte ut sitt brudsilver, förrän jag själv står brud», sade hon och började gråta. »Men vill du, kan du nog få se på det.» Hon gläntade på hällen, och under den framblänkte en kittel, full med klaraste silver.
Ynnar blev eftertänksam och stod och svängde på foten. »Gråt inte, du Grimma», sade han, »utan möt mig på bröllopsdagen vid kyrkdörren, så bli vi fyra par jämnt!» Det hörde bergakäringen, som hade varit borta, men nu var på hemvägen och gick och hostade vid sin enpåk, så att klippstyckena rullade. »Jag vill tro, att hon är fager, min Grimma», sade hon. »Och barkhård är hon i kinderna och öronen, riktigt som en jättemö skall vara. Men något för något. Blir hon din, skall du lova mig, att du i morgongåva ger henne skällan, som pinglar under halsen på den där röda kalven därnere. Den kläpper så hårt, att den i åratal stört min sömn.»
Hon pekade mot kyrkbacken, där stapeln stod med sin vigda klocka under bjälkarna. Ynnar blev förskräckt och sprang ned från berget.
Snart randades emellertid den utsatta bröllopsdagen, och med ljus och värendska spelmän tågade de tre unga paren till kyrkan. Då kom också Grimma från skogen i hela sin silverstass. Barfota var hon och brun i skinnet, men kläderna vajade så översållade med silver, att de slamrade som en rustning. Hon bröstade sig och såg helt lycklig ut, och Ynnar tyckte, att hon var ganska ståtlig. Hon räckte honom den väldiga handen, och han kom sig inte för att hålla sin egen kvar på ryggen, utan de följdes åt in i kyrkan som fjärde par.
När hon satte sig bredvid de andra på brudbänken, brast den genast i små smulor. Han rullade då in en stor sten åt jättebruden att sitta på. Men hon var så tung, att när hon reste sig, var det märken i stenen.
Fram mot kvällen, när Ynnar hade fört henne till sin stuga, blev hon hungrig. Hon klämde ihop fem kakor bröd till en enda och bredde på en mark smör. »Det här blir just ingen stor smörgås», sade hon, »men alltid tyr den väl för i afton.»
Nästa dag gick hon ut och röjde och grävde, och när det sedan skulle vara så, drog hon både plog och hölass. Till vart mål åt hon en hel fjärding gröt, och mjölkbyttan tömde hon i ett drag, men Ynnar behövde varken hålla ök eller arbeta. När vädret var vackert, gick han makligt och ansade sina bistockar. Regnade det, knöt han då och då en lycka på sin not för att få tiden att gå. Han blev hård och kall mot henne och slog henne ofta, fast hon jämt var lika undergiven och aldrig klagade. Ändå hände det ibland, att hans barska rynkor strökos bort för en stund. Det var vid klockringning, ty det var det fagraste han visste. Då ljusnade han upp. Då stannade bybarnen mitt i sin lek för att lyssna.
Mulnare än annars sköt han bort sin not under påskens tysta vecka, då klockan hängde tyst med halm virad om kläppen. Han släckte elden på härden, som solen gick ned, och kritade ett kors på dörren, ty under de nätterna smögo trollpackorna förbi och kärnade i brunnar och källor. Inte var det heller förståndigt att reta trollen genom att nyfiket titta ut efter dem, utan han kröp tidigt till sängs och drog över sig täcket. Grimma satt ensam kvar och värmde sig vid askan, glad att slippa höra den fruktade klangen.
Bergakäringen kom då till dörren och viskade: »Dotter, hör vad jag säger dig! Har du för din kärleks skull alldeles glömt att påminna om din morgongåva? I natt möter du ingen människa på vägarna. Gå till den röda kalven och tag hans skälla! Kasta henne i luften och låt henne flyga, men förvilla henne, så att hon inte hittar hem hit igen, utan lämnar oss, som äro av jättefolket, i fred. De här nätterna längta alla vigda skällor att få slita sitt bindsle och komma ut och flyga. Nyss räknade jag ända till sex eller sju stycken ovanför molnväggen.»
Grimma satt länge och eftersinnade. Slutligen svepte hon om sig kappan och gick ut och löste klockan från bjälken. Men innan hon släppte den, stack hon in huvudet under den mörka rundeln och sade: »Jag har fått dig, klocka. Vill du någonsin hitta hem igen, så stanna inte, förrän du hör mig ropa dig!»
Klockan gungade bort genom luften. Hon svängde under stjärnvalvet sin halmlindade kläpp och sjöng hest och dovt: »Till Rom, till Rom, till heliga Rom!»
På påskmorgonen sprungo barnen halvklädda ut ur stugorna i alla byar och slogo hop händerna och ropade: »Hör, nu ha våra kära klockor kommit tillbaka!» Ty åter skallade klockringningen från socken till socken. Endast i Ynnars by var det tyst, och där stodo barnen modfällda och väntade.
När Grimma hörde, hur längtansfullt hennes husbonde suckade, trodde hon, att hennes hjärta skulle brista. Snart kunde hon inte härda ut längre, utan skyndade sig ned till den frusna sjön. Hon såg då, att den husvilla klockan redan hade letat sig tillbaka ända från Rom och sökande kretsade omkring som en liten prick högt uppe i luften, färdig att bege sig bort för alltid ända upp mot Lappland.
Utan att vänta ropade hon: »Klocka, kom, du är hemma!»
Klockan föll då rakt ned i hennes händer och slog ett hål i isen och började sjunka. Ynnar hade följt efter henne, och när han såg, hur hon stred för att hålla klockan iver isflaken, frågade han henne med förändrad röst: »Hur kommer det sig, att du, som är så stark, tyst tagit så många slag av mig, som alltid varit så svag?»
»Vet du då inte», svarade hon, »att håller man av någon, så fördrar man allt? Och sedan jag nu fått goda ord av dig, skulle jag gärna ha tålamod med klock-klangen. Men nu är det för sent. Klockan är ännu starkare än jag.»
Under det att hon talade, brast isen mer och mer, och klockan drog henne med sig ned i djupet.
Där blev sedan alltid en vak, som höll sig öppen också vid det
kallaste väder. Och i stora helganätter hördes, hur klockan ännu
ringde nere under sjövattnet. Men Ynnar ångrade sin hårdhet mot den
trogna Grimma och sörjde henne så mycket, att han inte längre trivdes
i det gamla hemmet. Han tog hatt och stav och drog på pilgrimsfärd
och fick sin grav långt borta.
