Cicilla stod vid källan i skogen med sin silverkalk. Hon hade vuxit upp, och när hon nu forskade i kalken, förbryllades hon. Hon urskilde de mer och mer klarnande dragen av en ung riddare, som följd av otaliga blanka hjälmar färdades på en slingrande stig. Fast kvistarna ibland tycktes skymma honom, och fast åren hade gått, kände hon igen, att det var hennes hertig. Hon såg på honom så länge, att han till slut liksom kände hennes blick och mötte den i en dröm. Han fick ett lyckligt uttryck och gav hästen fria tyglar.
Då gömde hon silverkalken under bältet. Hon tog dvärgarnas små händer i sina och sade dem farväl, fast de gräto, ty nu var hon för stor att längre bo med dem i deras trånga kula. Sedan började hon att vandra. »Han tänkte ändå komma tillbaka», sade hon, när hon såg skårorna, som han hade ristat i stammarna. »Nu blir det mig, som de få visa vägen.» Många voro igengrodda, men hur det så var, letade hon sig fram till en bred stig. Där kom Magnus med sex hundra skinande ryttare från Erik Menveds hov.
Han sprang genast ur sadeln och hälsade henne. »Du är välkommen», svarade hon förläget. »Här är ont om rättsinniga människor.» Hon blev allvarlig och viskade hastigt: »Jag vet allt genom trollen. Din far, den största nidingen bland Folkungar... är det för hans skull du kommer?»
»Han är ändå min far», sade Magnus och slog ned ögonen. »Övergiven är han av alla, och för honom och mitt rike vill och måste jag strida.»
Hon såg; att bilden av en halvvuxen jungfru med guldkrona var målad på hans sköld, men bilden var sönderskuren med flera dolksnitt. Han märkte hennes undran. »De trolovade mig med Ingeborg Håkansdotter i Norge, som förut var bestämd åt Erik», sade han och rynkade ögonbrynen. »Men Erik tog henne ifrån mig igen, och då skar jag sönder hennes bild på skölden. Nu är hon hans änka. Allt togo de ifrån mig, både brud och rike.»
»Varför bär du då skölden?»
»För att minnas, hur de ha lekt med mitt liv. Jag säger dig, att bleve en enda mig trogen för min egen skull, och vore det också du, Cicilla, i din lappade ekorrtröja, då visste jag, vem jag på segerns dag skulle sätta bredvid mig i högsätet.»
Han lyfte tre fingrar, och det flög ett sken över hans panna. Sedan svingade han sig upp på hästen och red bort med sina kämpar. »En farande riddares ord, det är som sommarskyar», småsjöng hon för sig själv och fortsatte att gå.
Det vimlade av tiggare på vägen. En släpade sig fram på brädlappar, den nästa linkade på träben, men somliga musicerade och ledde björnar, som kunde dansa. Ibland kom en skara på hundra stycken med sin särskilda tiggarhövding, som hade en röd klut fastsydd på huvan. När tiggarna fingo syn på Cicillas skönhet, togo de henne med sig till gårdar och marknader och läto henne sjunga.
Var hon steg fram, ljöd ett sakta mummel av beundran, och det inte minst bland de belägrande utanför Stegeborg. Kung Birger hade gått ombord på ett skepp med Brunke och sin drottning och flytt till Gottland, men hertig Magnus var instängd med Erik Menveds tappra kämpar i fästet. Hon kände ofta igen honom, där han stod på vallen, nittonårig och spänstig med sitt tudelade, långa, ljusa hår. Men för var gång blev hans uppsyn mer bekymrad, ty hungersnöd och sjukdom rasade innanför murarna. Hur gärna hade hon inte velat räcka honom en av de bärkorgar, som hon och de andra tiggerskorna buro kring bland de belägrande, men det fick hon inte.
Brunke skaffade sig under tiden några gotska skutor och spikade upp skyddande bräder utefter relingarna. Därefter förde han ombord kung Birgers sista krigare och många rikligt fyllda mattunnor. Men när han styrde in mellan Östgötaskären, omringades skeppen och brändes, så att han själv måste springa i vattnet och blev gripen. Det återstod ingenting annat för Magnus och hans uthungrade folk än att öppna borgporten och giva sig. När han red ut, sträckte han händerna mot Cicilla, men segrarna sprungo emellan med sina spjut. Fast de hade lovat honom skydd och säkerhet, förde de honom som fånge till tornet i Stockholm. På elva tusen jungfrurs dag samlade Mats Kättilmundsson, som valts till riksföreståndare, de andra herrarna och satte sig att döma honom. Det var på den dagen femtiofyra år förut, som Folkungarnas fader, den väldiga Birger Jarl, efter ett segerrikt liv utandades sin sista suck.
Det blev nu stilla vid Stegeborg, sedan de belägrade hade sträckt vapen, och tiggarskaran tvangs småningom att också ströva bort till andra ställen, där det var liv och handel och hopp om rikliga allmosor. Den långsamma vandringen gick från stad till stad. Det var en klar höstdag, då Stockholms högsta spiror plötsligt stucko upp över kullarna. Skogstrollen hade inte lärt Cicilla korstecknet, och hon bävade, när hon hörde nunnornas sång från Klara kloster. På andra sidan den uppblötta vägen var en sandås med galgar. Där hade Brunke slutligen blivit halshuggen till straff för sina onda råd vid Nyköpings gästabud. De mötande forbönderna kallade också höjden för Brunkeberg. Men nu krökte vägen, och Stockholm sken fram med sina murar och torn och gröna torvtak. Cicilla, som annars tyst och tankspridd brukade följa efter de andra, var den sista i skaran. Hon blev så betagen av den plötsliga synen, att hon glad påskyndade sin gång. Men hon hade inte tagit många steg, innan hon på Helgeandsholmen hejdades av en folksamling.
Knektar hade ställt upp sig kring en utbredd matta och bildade en spetsgård med sina spjut. Inifrån spetsgården ljödo orden: »Stig fram, hertig Magnus, och gälda, vad din fäder brutit!» Hon försökte att resa sig för att se, men det blev mörkt för ögonen, och hon gled ned på knä. »Han är oskyldig!» ropade folket. »Han har bara stritt, för sin fader och sitt ärvda rike. Han, som är så ung, skall han nu dö?» Ett svärd blinkade till. Fyra riddare gingo sedan fram och lyfte kung Birgers döda son på en bår och höljde honom med ett guldtyg. Följda av sjungande präster och munkar med ljus, buro de honom till Gråmunkeholmens kyrka, där hällen hade lyfts undan från Magnus Ladulås' grav.
Kung Birger hade då flytt med sin drottning till Danmark, men där dog mitt i kraftens dagar Erik Menved från sina stora drömmar. Några månader förut hade hans drottning Ingeborg, Birgers syster, slutat ett liv av besvikelser utan att ha skänkt sin make någon son. Övergiven, utan land, utan vänner, försjönk Birger efter budskapet om sonens död i samvetskval och sorg, och redan nästa år slog hans sista stund. Hans änka överlevde honom ännu i tjugu dystra och ensamma år, och båda fingo sin grift vid sidan om Erik Menveds drottning i Ringsteds kyrka.
För var ny dag växte tiggarskarorna i Stockholm. Klagande drogo de genom gatorna och lägrade sig med sina bylten på torget eller utanför stadsportarna. De talade om den nöd, som bredde sig över jorden till straff för hennes synder. Predikande förutsade de en fasans tid, då minsta barns glädje skulle förstummas och vart hus genljuda av gråt och kvidan. Kyrkorna fylldes av offrande och bedjande, som anropade himlen om miskund och fruktade, att världen skulle förgås.
Tidigt åldrad i sina trasor, följde Cicilla tiggarna från dörr till dörr, och hon var inte längre nog fager att stiga fram och sjunga. En afton stod hon med de andra utanför portvalvet till ett hus, där en berömd kopparsmed och klockgjutare hade sin verkstad. Hans skägg var grått och spetsigt, hans kåpa svart. Det viskades, att han hittat de vises sten och kunde smälta guld till en klar dryck, som botade alla sjukdomar. »0 Demokritos, o Pytagoras, o du Rajmundus Lullus!» mumlade han och lyfte händerna mot metallstyckena och flaskorna och fågelskallarna på hyllan. Det var namn på stora lärda, men folket trodde, att det var besvärjelser, och försökte att komma ihåg de främmande orden.
Nu sysslade han med en hög, sjuarmad ljusstake, som skulle uppställas till åminnelse av Eriks och Valdemars likbegängelse. Den skulle nederst vila på Folkungalejon, och han höll redan på att gjuta dem. Oupphörligt inträdde män och kvinnor och kastade små gåvor av tenn och koppar i flamugnen. Då eldströmmen slutligen genom en fåra i marken rann ned till gjutformen, knäföll mästaren med alla sina lärlingar. »Gud give Folkungarnas själar nåd och ro!» bad han och knäppte händerna.
Det blev då rörelse bland tiggarna. Cicilla trängde sig in i det vita skenet, som kom hennes drag att lysa med förklarad blekhet. Ur bältet letade hon fram sin silverkalk, och alla förundrades, att hon under så många år av hunger och brist nänts gömma en sådan dyrbarhet. Det var det enda hon ägde i hela världen, och stilla, utan ett ord lät hon sin kärleksgåva glida ned i eldstrimman. Ett ögonblick glimmade ännu silvret blankt och vitt, men så blandades det med det glödande flödet. Det försvann där, liksom hennes eget stackars skuggliv spårlöst runnit bort bland de storas strider. Hon drog ned den lappade huvan och gick tillbaka ut i mörkret, och ingen hörde sedan något om hennes öden.
Den sjuarmade staken står nu framför altaret i Stockholms
Storkyrka. När ljusen i den staken brinna med sina små törnkransar av
strålar, låt oss då ibland tänka på de olyckliga Folkungarna!
