»Än en gång skall jag väl pröva att kväsa Trolles fiender», tänkte kung Kristian, som styrde över danskarna. Han var sonson till den furste, som stred så tappert på Brunkeberg. Liksom han ville den nya konungen försöka att erövra Sverige, och med tiden fick han heta Tyrann. Han seglade åstad med en stor flotta, och vid Brännkyrka utanför Stockholm kom det till drabbning.
Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet. Svenskarna började ändå vika för det häftiga anfallet och voro nära att bli slagna, men han skakade sitt tvärklippta, gula hår ur pannan och störtade framåt med baneret halvsänkt som sprötet på ett skepp. Då grep man till svärdet och yxan i stället för hakebössan. Banerduken fladdrade, och skaran omgav honom och följde honom segrande utefter skogskanten, där sexton hundra bönder slutligen lågo blödande.
Under de dagar, som sedan följde, rådde segerglädje i Stockholm, fast Kristian Tyrann ännu hade sitt befästa läger på Södermalm. Den duktigt törstiga unga Gustav Vasa fick tömma kannan vid herr Stens eget bord. Han hade fått valkar i händerna av banerstången och rispor i pannan, men det var han stolt över. Där rådde heller inga utländska hovseder, utan allt gick enkelt till, och krigarna skrattade av hjärtans lust åt doktor Hemming Gads spetsiga kvickheter.
»Jag ser, Gad, att du slipar gadden», sade en afton herr Sten vänligt. »Är det mig, som du nu tänker stinga?»
Den sjuttioåriga åldringen, påven Borgias forna kammarherre, log en smula, och hans vithåriga huvud skakade. »Herr Sten, du bar inte betrott mig med hederssysslor, som din far brukade. I hans dagar var jag danskarnas värsta fiende, men du har givit mig god tid att gå och tänka. Därunder har jag småningom lärt mig, att allting nu en gång är, som det är. Därför förvånar mig heller inte det, som jag nu skall berätta dig. Jag har hört, att kung Kristian snart ämnar be dig välkommen till sina skepp för att få kyssa dig på kinderna och tala om broderlig fred. Han är, som du ser, en välmenande man, kung Kristian.»
Fru Kristina Gyllenstierna, riksföreståndarens ståtliga husfru, som just höll på att skänka i åt sin herre, satte kannan hårt i bordet. »Det är svek», for hon ut, och rådsherrarna instämde. Men doktorn fortfor: »I nödfall lär Kristian själv vilja rida till Österhaninge kyrka för att möta dig där, om du skickar mig och fem andra till honom som gisslan.»
Herr Sten såg strängare på sin husfru, än det var hans vana, och svarade: »Det vore oädelt att misstänka en fiende för ett svek, som skulle vara oss själva omöjligt att begå. Finns det några, som ha mod att följa doktor Hemming, så visa mig det genom att räcka upp bägaren!» Flera höjde sin bägare, och ivrigast var den oförskräckta väpnaren Gustav Vasa.
En guldlövad septembermorgon roddes därför han och de andra fem utåt Saltsjön. Bakom dem låg det muromgivna Stockholm på sin ö, och mellan tornen glimmade avlägset vattnet i Mälaren. Plötsligt framsusade förrädiskt ett roddskepp, fyllt med danskar. De sprungo över i båten, grepo svenskarna och förde dem med sig som fångar ut till den segelfärdiga flottan.
Kungsskeppet sam i mitten med släpande flaggor och röda tältdukar som höllos upp av mänskligt färgade träbilder. Somliga föreställde jättar och somliga sjöjungfrur.
Väpnaren, som var lika het i vrede som förut i munterhet, lovade vid sin Vasasköld att bli minnesgod och aldrig glömma en så nedrig trolöshet, men doktor Hemming kisade världsklokt mot honom, klappade honom på skuldran och bad honom lära sig, att allting nu en gång var, som det var. Därmed böjde doktorn knä framför kungsskeppet och bugade och svepte utefter tofterna med den avtagna hatten.
I två dagar satt herr Sten och väntade vid prästens brasa i
Österhaninge utan att få se någon kung Kristian. Medan han red
tillbaka, började flottan att lätta sina ankare för att segla hem till
Danmark med fångarna. Men bönderna omringade herr Sten, tryckte hans
händer och ropade: »Efter ett sådant svek går ingen svensk mer att
möta kung Kristian utan kogerbössa på ryggen. Nu vilja vi leva och dö
för vårt fäderneärvda land och vår avhållna riksherre!»
