Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social krönika 1924—25 av Bertil Nyström - 5. Arbetstidsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deutscher Gewerkschaftsbund), avseende maj och nov. 1924. Enligt
dessa enqueter, som berörde nära 2 Va milj. arbetare, utgjorde vid
förstnämnda tidpunkt arbetsveckan för 45.3 % av dessa 48 timmar eller
därunder, medan återstående 54.7 arbetade längre tid. I slutet av året hade
emellertid relativa antalet arbetare med mer än 48 timmars arbetsvecka
nedgått till 45.4 °/o. Detta är en frukt av den starka rörelse för
åtta-timmarsdagens återinförande, som nu går genom landet och som bl. a.
bragt ett härtill syftande lagförslag på riksdagens bord. — I England
lärer enligt officiella uppgifter arbetstiden i regel icke överskrida 48
timmar med undantag för skiftarbetare i vissa industrier med »ständig
eld», vissa sjömän och transportarbetare samt butiksbiträden och
jordbruksarbetare. — I Förenta staterna, som jämväl sakna
normalarbets-dagslagstiftning utom för kvinnor och minderåriga samt för vissa
»farliga yrken», hava arbetarna under senare år framgångsrikt strävat för
att inskränka arbetstiden till 48 (å 44) timmar per vecka. År 1921
arbetade 48.s °/o av 7 milj. industriarbetare längre tid, men detta tal har
sedermera starkt nedgått bl. a. i samband med treskiftens allmänna
införande vid järn- och stålverken år 1923.
Vad vårt land beträffar har som bekant den internationella
arbets-tidskonventionen icke ratificerats. En dylik åtgärd har nämligen icke
ansetts vara förenlig med den svenska arbetstidslagstiftningens
provisoriska natur. Vidare företer vår åttatimmarslag ur internationell
synpunkt vissa särdrag. Sålunda äro relativt stora arbetsområden
undantagna från densamma, nämligen ej blott jord- och skogsbruk, handel,
järnvägsdrift m m„ utan även de talrika småföretag n (med högst 4
arbetare) inom industri och hantverk m. m. Visserligen tager lagen icke i
samma mån som t. ex. den franska hänsyn till olika industriella
arbetsområdens vitt skilda grader av hälsovådlighet och påfrestning, men
särskilt efter 1923 års revision måste den genom bestämmelser om
medgiven övertid m. m. anses ha rätt stora anpassningsmöjligheter efter
näringslivets skiftande krav. Hela frågan om ytterligare förlängning av
den för tiden 1924—1926 gällande provisoriska 8-timmarslagen kommer
att upptagas till behandling av 1926 års riksdag. Det kommer då att
avgöras, om lagen skall få förnyad giltighet, och i så fall om den skall
förbliva endast provisorisk eller erhålla stadigvarande natur såsom
andra lagar. Meningarna stå i detta fall skarpt emot varandra.
Arbetsgivarna hålla i regel före, att åttatimmarslagen varit
näringslivet till avsevärd skada och därför bör avskaffas. Den av lagen
framtvingade stegringen i avlöningarna förklaras ha medfört betydligt högre
arbetskostnader inom så gott som alla områden. På åtskilliga ställen
har det varit nödvändigt att öka ej blott antalet industriarbetare utan
även distributionspersonalen, och endast genom införande av dyrbara
transportanordningar och ändring av arbetslokaler har man efter hand
kunnat ånyo inskränka antalet arbetare. Lagen har tvungit till
overkapitalisering. i det att de byggnader och utvidgningar, som föranletts
av arbetsomläggningar, tagit stora kapital i anspråk. Att det ena såväl
som det andra återverkat på produktions- och distributionskostnaderna
och därmed på varuprisen anses uppenbart. De olägenheter, som
sålunda uppstått, förmenas ingalunda hava neutraliserats av motsvarande
fördelar. Den beräknade ökningen i arbetsintensitet anses ha uteblivit,
och den större fritid, som beretts arbetarna, förmenas i många fall
användas på olämpligt sätt, i synnerhet av de yngre arbetarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
