Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 43° —
och så snart vaktofficern fick se ordema, gjorde han,
såsom redan är omtaladt, icke den ringaste svårighet
att utlämna sin fånge. Hade icke Lars kommit
emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom
lyckats.
När Lars försvann genom öppningen till
löngån-gen, hade Svenske, såsom nämndes i förra kapitlet,
sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han
hörde hur soldaterna stötte korsgevären i
stenläggningen, under det de ordnade sig utanför i
korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han skynda efter
Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men
detta hade varit detsamma som att lämna sina vänner
i sticket. Han skyndade till fönstret. Vagnen var
borta och han såg en stark kedja af soldater utställd
kring kvarteret.
Hans oro undgick icke generalens
uppmärksamhet, men han förstod ingenting af hvad som passerade.
För öfrigt var han fullt upptagen af att trösta sin
dotter, som slagit sina armar kring hans hals och
smekte, under krampaktig gråt, hans grå hufvud.
Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.
»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade
hon slutligen, ur stånd att längre kunna behärska sin
vrede. — »Ni ser att min dotter ligger vanmäktig.
Vill ni mörda oss, så gör det fort — men vanhedra
oss icke längre med er närvaro.»
»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han
vinkade åt sin kamrat att regla dörren. »Gud skall
veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag. —
Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa
mig genast, men nu är det tyvärr för sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
