Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 2. Ynglingasagan. - Konung Rolfs hof och Hottur Bondesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågade Bodvar i vidare. »Jag bygger mig en sköldborg»
– genmälde Hottur. »Arm och eländig är du i
din sköldborg» – sade då Bodvar och ryckte med
detsamma upp Hottur ur den konstigt sammansatta
benbyggnaden. Hottur skrek och jämrade sig, att
han nu åter skulle blifva utsatt för den hårdhändta
benkastningen. Bodvar tog honom emellertid och bar
honom till en sjö, der han tvättade honom ren, och
skedde allt detta, utan att någon just gaf akt derpå.
Sedan återvände Bodvar med Hottur till det ställe i
salen, der han förut suttit. Hottur skälfde i alla
leder af förskräckelse, likväl tycktes han förstå,
att den främmande mannen ville hjelpa honom. Kom så
aftonen, och konungens män skyndade in i salen och
tyckte de, när de fingo se Hottur sitta på bänken,
att den mannen var dristig, som detta tagit sig
före. – Hottur skälfde ännu mer af förskräckelse och
ville springa bort i sin vrå igen, men Bodvar höll
honom fast, så att han ej kunde det.
När måltiden så varat en stund, började efter vanan
benkastningen i riktning mot Bodvar och Hottur.
Bodvar låddes ej märka det, så länge det endast var
de små benen, som kastades, men Hottur kunde hvarken
äta eller dricka af förskräckelse. Plötsligt ropar
han till Bodvar: »nu kommer ett stort höftben,
och lär det blifva vår bane.» Bodvar tog emellertid
emot benet med handen och kastade det tillbaka med
sådan styrka, att det blef den mans bane, som kastat
det. Nu uppstod en stor förskräckelse i salen, och
ryktet kom för konungen om hvad som skett. Männen
begärde af konungen att få döda främlingen, men då
konungen fått veta sanningen, sade han: »vare det
långt ifrån mig att döda den främmande; ty I hafven
tagit eder en elak vana före i mitt hof, hvilket är
mig till sidovördnad och stor skam.»
Derpå kallades Bodvar inför konungen, och denne
frågade om hans namn. »Här kalla de mig Hotturgrida»
(Hotturs försvarare) – svarade Bodvar – »men jag heter
Bodvar.» – »Hvilka böter vill du gifva för min man?» –
frågade åter konungen, men Bodvar gaf derpå till svar,
»att mannen sjelf varit orsak till hvad han fått», och
på konungens ytterligare fråga, »om Bodvar ville bli
hans man och fylla den dödes plats», svarade Bodvar,
»att han ville gå in derpå, blott Hottur och han
finge sitta konungen närmare, än den satt, som kastat
benläggen; i annat fall ville de båda fara bort.»
Konungen gick in härpå, hvarefter Bodvar slängde undan
trenne män från bänken och satte sig och Hottur på
deras plats.
Som det nu led mot julqvällen, blefvo männen
mycket bedröfvade, och tystnad rådde i den stora
salen. Bodvar sporde om orsaken och fick veta, att ett
stort och förskräckligt odjur hade kommit två vintrar
efter hvarandra och gjort mycken skada, hafvande
vingar på ryggen, så att det alltjemt flög. Alla,
som hittills försökt sig mot det, hade fallit, och
vore det snarare ett troll än något djur. Bodvar sade:
»icke är denna salen så väl försedd, som jag tänkte,
om ett enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
