Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 4. Vikingasagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot dessa länder riktades nu vikingatågen; och det
var naturligt, att under sådana förhållanden, då de
rika länderna lågo så godt som öppna för hvem som
helst, just denna omständighet skulle i betydlig mån
framkalla och förstora det onda, som de beständigt
förnyade tågen medförde. Med England synes början
blifvit gjord. Det var på 700-talet. Redan med
Anglerne och Saxarne följde sannolikt en och annan
äfventyrsälskande nordbo, och sedan lusten att fara i
vesterviking en gång blifvit väckt genom några, följde
snart hundrade. Derefter kom turen i det följande
århundradet till Frankrike och de öfriga länderna,
ända tills kristendomen blef bekant i Norden.
Men äfventyrslusten, så starkt utpräglad hos
Germanerna i allmänhet och hos våra förfader i
synnerhet, var dock ej den enda orsaken till dessa
beständiga härnadståg. Begäret efter utmärkelse och
ära, närd af skaldernes sånger och i första rummet
af religionen, enligt hvilken Valhalls portar och en
himmelsk lycksalighet öppnades för den svärdfallne
kämpen; sjelfva landets natur och den uppfostran,
som derutaf blef en följd; svårigheten att skaffa
sig uppehälle i ett mindre bördigt land, der
vattnet innehade en betydligt större vidd då än nu,
och öfverbefolkning – se der de allmänna orsakerna
till vikingatågen.
En orsak finnes ännu. Den ligger i en förändring af
samhällsskicket, i småkonungarnes utrotande först
i Sverige och sedermera i Danmark och Norge. Dessa
kastades ut på hafven, och var det förnämligast denna
omständighet, som gaf en så ofantlig utsträckning af
vikingatågen.
Om våren rustades skeppen till vikingafärd af konung
och jarl lika väl som af bonde och bondeson. Hos
alla brann begäret efter ära och rykte lika starkt,
och sorg hade fadern af den son, som satt hemma
»i askan». – »Man måste dock försöka något, om man
vill vinna heder och anseende i verlden; ty vill jag
visserligen icke sitta här hemma längre, hvad helst
hända må» – sade Svipdager till sin fader, och så
tänkte hvarje yngling i nordanlanden, äfven om hans
ord, när han uttalade dem, föllo sig annorlunda. »Vid
femton års ålder blef stugan mig trång», börjar
den vackra, helt visst af en hvar kända sången[1]
om vikingalifvet, och så var det. Då ynglingen hunnit
den åldern, manades han till hafs af fader och moder
lika mycket som af sin egen hug.
Förnämligare män och förmögnare bönder, »storbönder»,
rådde sjelfva för det eller de skepp, som de rustade
ut till viking; men många funnos, för hvilka det blef
för kostsamt. De senare blefvo de förres följeslagare
på färden, och på män att bemanna drakskeppen var
sålunda ingen brist.
Och så svärmade de omkring öfver alla haf, vid hvarje kust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
