Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Olof Skötkonung och Olof Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvänne tjenstesvenner, som fingo se honom, skyndade
till gården och in i stugan till Asta, som satt
omgifven af flera qvinnor. För henne berättade de,
»att hennes son konung Olof snart månde infinna sig
på gården». Asta stod genast upp och befalde män
och qvinnor att feja och ordna allt på det bästa
till sonens emottagande. Hon lät fyra qvinnor hemta
väggbonaden och uppfästa den samt lägga dynor på
bänkarna. Två karlar lade halm på golfvet, två andra
framsatte skänkbordet och den stora ölkannan;
två satte fram bordet, två andra buro in maten
och två buro in ölet, men alla de öfriga gingo ut i
gården. Tvänne sände hon till konung Sigurd med hans
högtidskläder och hans häst, som bar förgyld sadel och
ett betsel, besatt med ädelstenar och förgyldt. Fyra
män sände hon åt fyra olika håll ut i bygden att bjuda
de förnämsta af männen till gästabudet, som sålunda
var för sonen tillredt. Alla de hemmavarande måste
kläda på sig sina högtidskläder, och dem, som inga
hade, gaf hon sådana sjelf.
Sigurd Syr befann sig, ute på åkern bland sitt
arbetsfolk, när buden från Asta kommo. Han var
ansedd för den visaste man i Norge på sin tid,
dertill den rikaste på lösören, tystlåten, fridsam
och icke girig. Arbetarne voro sysselsatta, dels
att skära säden, dels att hopbinda den skurna i
kärfvar, dels att föra den i ladorna, och öfver
alla hvilade husbondens öga, följande öfver allt
arbetets gång. Sigurd var klädd i en blå rock, blå
strumpor och höga skor, tillbundna om benen; öfver
rocken hade han en grå kappa, bar på hufvudet en grå
hatt med vida brätten och hade i handen en staf med
förgyld silfverholk och silfverring ofvantill. Han
stod sjelf för sitt hus och sin gård och var ingen
vän af prål, varande derutinnan olik sin hustru, som
väl var gifjmild, men tillika högmodig. Sändemännen
talade till honom så: »Asta befalde oss framföra
till dig sådana ord, att du nu skulle förhålla dig,
som en förnäm man anstår, och att du skulle skicka dig
som en ättling af Harald Hårfager mera än som efter
din morfader Rane Mionef eller Nereid jarl den gamle,
ändock de båda voro visa män.» – »Stora tidender
hafven I att förmäla», genmälde konungen; »men I
framfören dem nästan häftigt. Väl känner jag dock igen
Astas stormodighet, och har hon ofta gjort stort väsen
af män, som varit henne mindre närskyldiga; jag ville
blott önska, att hon månde leda sin son ut från gården
med samma stolthet, som hon förer honom in. Men Olof
bjuder en stor öfvermakt spetsen, då han utsätter
sig för både Danakungens och Sveakungens vrede.»
Då Sigurd hade sagt detta, satte han sig ned och lät
draga af sig sina skor samt drog i stället på
sig karduansstöftar med gyllene sporrar. Kappan
och rocken utbytte han mot silkeskläder och en
skarlakanskappa, omgjordade sig med ett präktigt
svärd, satte en förgyld hjelm på sitt hufvud och steg
till häst. Arbetsfolket sände han ut i bygden, men tog
med sig 30 män, väl rustade, med hvilka han red hem.
Då han red upp på gården, såg han Olofs märke nalkas från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
