Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - 6. Öfversigt af hednatiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hafva sett urinvånarne undanträngas och utrotas af
Germaner; vi hafva sett samhället uppspira ur dessa
Germaners, Götars och Svears sköte, vi hafva läst om
deras gudar och om deras från gudarna härstammande
konungar samt om det egendomliga krigarlif, som
alstrades och bibehölls af religion, lagar och
folkanda.
Detta vikingalif, som i sjelfva verket afslutar
sagoperioden, enär det fortfar och, liksom nattkylan
i soluppgången, snarare till- än aftager, då
kristendomens morgonvakt sjunges i Nordlanden
– detta vikingalif måste vi ännu i sina följder
betrakta.
Häfderna tala nämligen om ett norrmanniska England,
ett norrmanniskt Italien, och slå vi upp kartan öfver
Europa, sådant det nu är, finna vi i nordvestra
Frankrike ett land, som ännu den dag, i dag är,
bär namnet Normandie. Dessa namn i verldshistorien
och på verldskartan stå icke utan betydelse, och
det samband med Norden, söm de antyda, eger sin
motsvarande verklighet.
Norrmän kallades de tre nordiska rikenas invånare i
allmänhet af det södra och vestra Europa, i England
företrädesvis Danskar; men vi få derför med dessa namn
icke tänka oss uteslutande Danskar eller Norrmän.
Nordmannatågens ström kastade en våg öfver
nordvestra Frankrike; det blef Normandie.
Gånge-Rolf hette en myndig man och väldig viking från
Norge. Han lefde på Harald Hårfagers tid, och då denne
konung samlade Norges skilda delar till ett helt,
nödgades mången att lemna sina fäders land, då han
icke ville underkasta sig »envåldskonungen». Till
deras antal hörde Gånge-Rolf. Sitt tillnamn hade
han fått af sin ovanligt stora kroppsbyggnad. Det
fans ingen häst så stor och stark, att han kunde
bära Rolf. Derför måste han beständigt gå till
fots, och deraf namnet Gånge-Rolf. Han hade från
sin ungdom legat i viking, hade frivilligt slutit
sig till Harald Hårfager och derför åtnjutit hos
honom mycken gunst. På engelska kusten gjorde han
landgång och bröt segrande fram, men slöt ett nära
förbund med konung Alfred den store, som då kämpade
för sitt rikes bestånd mot andra nordmannahärar.
På ön Walcheren[1]
fick Rolf röna beviset på konung
Alfreds trofasthet. Han blef, då han ämnade sig
till Frankrike, stormdrifven till denna ö, och dit
skickade Alfred tolf skepp med säd, vin, fläsk och
beväpnade män till Rolfs undsättning. Raginer, grefve
af Hennegau, kom sedan öborna till hjelp och angrep
Rolf, men han blef slagen och tillfångatagen. Raginers
husfru skickade bud till Rolf om lösen för sin man,
och ville hon för honom lemna tolf fångar af Rolfs
män. »Grefven skall genast halshuggas», skickade
Rolf till svar, »om icke de tolf männen frigifvas
och återsändas, jemte allt det silfver och guld,
som finnes i landet.» Dessa vilkor fullgjordes med
sådan noggrannhet, att icke ens kyrkor och kloster
skonades. När detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
