Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin raskhet och snarfyndighet i farans ögonblick
fått tillnamnet Snare och som i folkvisan förekommer
under namnet Esbern Snare; vidare erkebiskopens
syskonbarn Sune Ebbesson och Saxo Torbernsson. I
afseende på förtrycket må nämnas, huru i östra Skåne
bönderne måste på vägar, som voro otillgängliga för
dragare, släpa hela stora träd fram till utvisade
ställen, hvarifrån de fördes förmodligen till de
erkebiskopliga slotten.
År 1180 stod upproret i full låga. Emot Esberns och
Sunes råd begaf sig Absalon från Seland, der han helst
vistades, öfver till Skåne, för att om möjligt stilla
upproret i sin början. Erkebiskopen insåg då genast
vid sin öfverkomst omöjligheten af alla försök i den
vägen. Han begaf sig derför åter till Seland, och då
han ej ville gifva vika för Skåningarnes fordringar
samt ett hotande bref desslikes ankommit ifrån
konung Valdemar, aflyste Skåningarne högtidligen och
offentligen alla skatter till konungen, frånsade sig
den tunga tionden till presterna, förelade dessa att
taga sig hustrur för att icke ofreda andras hustrur
och barn, och förklarade derjemte, att de ej vidare
behöfde någon biskop, enär presternes tjenst vore
dem alldeles nog.
Det var ett djerft språk Skåningarne förde. Det
vittnar om en sjelfständighet och en inre kraft,
ett medvetande af folkets makt, som man svårligen
väntade ätt finna i dessa tider. Och likväl skulle
bondens frihet dö i detta Danmark!
Konung Valdemar ankom år 1180 på hösten med en
flotta till Helsingborg, men derigenom stillades icke
upproret. De kungliga och erkebiskopliga läntagarnes
gårdar plundrades och uppbrändes, och erkebiskopen
utfärdade befallning till presterna att stänga
kyrkorna. All gudstjenst skulle upphöra, och hela
landet ligga i kyrkans bann, så länge Skåningarne
fortforo i sin vägran att erlägga tionden.
De väpnade bönderne sammankommo då till ting vid S:t
Laurentii kyrka i Lund. Här utsago de sändebud och
läto genom dem säga de församlade presterna, »att det
var allmogen, som födde dem och icke erkebiskopen; de
skulle derför fortfara att förrätta hvad deras pligt
tillkom, eller också såsom otacksamma rymma landet;
efterkomme de icke det ena eller det andra, skulle
de icke blott mista allt hvad de egde, utan dertill
hårdeligen straffas äfven till kroppen». Presterne
vägrade dock att öfverträda erkebiskopens bud, och
nu kom Valdemar öfver med en vällrustad här att i
grund kufva de motsträfviga bönderna.
Vid Dysia-ån[1]
möttes bondehären och konungens
folk. Erkebiskopen skall hafva bedt konungen att
endast nyttja käppar mot bönderna för att tvinga dem
till lydnad, men Valdemar skall då hafva svarat, »att
han hade att strida med män och icke med hundar». Och
så började striden, och bönderne visade väl derunder,
att de icke voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
