- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
729

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vida, unnar jag ingen hellre riket än dig; du är det
genom födseln lika nära som min son Håkan; han är
son af brodern, du af systern; riket är stort nog
för oss bägge två; låt mig behålla Vestergötland så
länge jag lefver, och behåll du det öfriga; när jag
är död, kan du få alltsammans».

Konung Albrekt och alla de närvarande furstarne och
herrarne skulle med mycket nöje hört dessa konungens
ord, men konung Håkans frånvaro skulle hafva hindrat
fredens uppgörande på detta sätt. Hvad som nu är sant
häraf, är svårt att afgöra. Det är icke omöjligt,
att konung Magnus i ett ögonblick af vankelmod kan
hafva fält detta yttrande, den gamle
krönikeskrifvaren, som anför detsamma[1], synes i allmänhet
väl underrättad om dessa tider, men det strider å en
annan sida emot de följande tilldragelserna och den
handlingskraft Magnus kort derefter visade.

Dock är det sant, att konungarne verkligen
sammanträffade i Jönköping. Vi veta det af ett
bref som Albrekt utfärdade kort derefter »vid
Jönköping den 26 Juli 1364». Detta bref innehåller
tillika en tilldragelse af enskild natur, som vi
här vilja meddela, emedan den i sin mån visar oss
egenmäktigheten och laglösheten hos de store på denna
tid.

Erengisle jarl, grefven som han också – den föfsta
i vårt land – kallas, hade befalt tvänne sina män
Olof Skytte och Nils att taga Lindorm Eskilsson till
fånga. Desse hade utfört befallningen, tillfångatagit
Lindorm, röfvat ifrån honom hans saker och dyrbarheter
och sedan affordrat honom en stor penningesumma samt
på ett grymt sätt tvungit honom att ställa borgen
för densamma. Lindorm hade dessförinnan skiftat sin
egendom mellan Nydala kloster och sina arfvingar samt
sjelf gått i kloster. Nu uppträdde han här i Jönköping
inför konungarna och de församlade furstarna och
klagade öfver det våld, han lidit. Konung Albrekt
förklarade honom fri och dömde den mäktige jarlen
att återgifva det röfvade godset samt alldeles
eftergifva sitt påstående om penningesumman, och
detta vid straff af lif och gods. – Då jarlens
förnämsta besittningar lågo i Småland, som under
stilleståndet skulle tillhöra Albrekt, är det
troligt, att han nödgades rätta sig efter denna
dom, ehuru han nu var på Magnus Erikssons sida.

I den följande månaden, Augusti, hade den nye
konungen ett sammanträde i Stockholm med de
förnämsta prelaterna och herrarna. Der infann sig
erkebiskopen, »den blygsamme och fromme» [2] Peter,
biskoparne i Strengnäs, Vesterås och Vexiö, riddarne
Nils Thuresson, gamle Gustaf Arfvidsson (till Vik),
Valdemar Eriksson, den ofvannämnde Erik Valdemarssons
son, Beng Thuresson (Ulf), Carl Ulfsson till Tofta,
Magous Gislesson (Sparre till Aspanäs), Lindvard
Haraldsson[3] och


[1]
Corner.
[2]
Han kallas så i biskopskrönikan.
[3]
eller Lyndivard Haraldsson af Vinstorpa-slägten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 20:19:49 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/1/0733.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free