Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIII:s regering. Statshvälfningen 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertigens utropande till konung utan ständernas
hörande, emedan han befarade att vid riksdagen finna
många böjda för att såsom konung eller åtminstone
såsom tronföljare erkänna kronprinsen Gustaf. Han
gjorde nu också allt för att söka förmå hertigen ingå
på detta förslag, föreställande honom, huru, under
Sveriges dåvarande vådliga belägenhet, hotadt från två
håll af mäktiga fiender, utan några bundsförvandter,
någon här eller några medel att fortsätta kriget,
enda utvägen till räddning vore en förening med
Norge. Härigenom skulle man på samma gång erhålla
fred med vår vestra granne och nya tillgångar
till försvar mot Ryssland, som eljest skulle kunna
föreskrifva oss hvilka fredsvilkor som helst. Bästa
utvägen att åstadkomma denna förening vore prinsens af
Augustenburg val till svensk tronföljare, hvilket val
således borde framför allt tillvägabringas. Hertigen,
som nyss förut förklarat sig för sin brorson, visade
sig nu lika villig att ingå på Adlersparres förslag
och tyckes i allmänhet hafva instämt med den, som
sist talat vid honom.
Inom konseljen rådde sålunda skiljaktiga meningar
i några ganska vigtiga frågor. Riksdrotsen var der
den som mest bestämdt yrkade ständernas rätt att
besluta så väl om hvilken nu borde intaga tronen
som om tronföljden och regeringssättet. För att i
dessa hänseenden ej lägga något band på ständernas
beslutanderätt ville han icke tillerkänna prins
Gustaf någon arfsrätt till tronen. Flertalet inom
konseljen åter, och deribland synnerligast Fersen,
Stedingk, Adlercreutz och Lagerbring, önskade
prins Gustaf erkänd såsom konung och hertigen
som riksföreståndare under hans minderårighet,
hvaremot Adlersparre ville hafva hertigen så
snart som möjligt och äfven oberoende af ständerna
utropad till konung samt prinsen af Augustenburg af
ständerna vald till tronföljare, hvilket för honom
var hufvudsaken. Alla ansågo några förändringar
i grundlagarne vara erforderliga, men ville hafva
dem föga genomgripande för att bibehålla en så stark
konungamakt som möjligt, och man ville så mycket man
kunde undvika, att ständerna sjelfva toge befattning
med grundlagsändringarna, då man befarade alltför
stora inskränkningar i konungamakten.
I afseende å förhållandena till utländska makter
hade, med Ehrenheims utträde ur konseljen, det
förra politiska systemet, som sökte Sveriges stöd i
England och var afgjordt fiendtligt mot Frankrike,
blifvit helt och hållet frånträdt och i stället var
man nu ense om att sluta sig till Frankrike, för att
genom dess mäktige herskares bemedling söka utverka så
billiga fredsvilkor med Ryssland som möjligt. Något
svar å regeringens framställningar i denna syftning
hade dock ännu ej ingått, då riksdagen begynte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
