Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och frederna, 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. d. fransk emigrant, hvilken i denna egenskap
var Napoleon misshaglig. Också fick han, som ankom
till Paris den 8 April, icke ens företräde hos
kejsaren, utan hans underhandlingar inskränktes
till några samtal med franske ministern för
utrikesärendena hertigen af Cadore. Genom denne
lyckades det emellertid Suremain utverka ett bref
från Napoleon till hertigen af den 12 April i ganska
vänliga ordalag, men dock gifvande föga förhoppningar,
hvilket bref af majoren De la Grange, som af prinsen
af Ponte Corvo blifvit skickad från Dresden till
Paris, medfördes till Stockholm vid hans återkomst
dit den 30 April.
Hertigen hade emellertid icke åtnöjt sig att
till Napoleon sända Suremain, utan den 30 Mars
hade öfversten grefve Robert Rosen, åtföljd af
majoren Magnus Fredrik Björnstjerna, afgått i en
ny beskickning till fransmännens mäktige herskare,
hvilken de träffade den 16 April i hans högqvarter
mellan Stuttgart och Donauwerth, der Rosen likväl
då ej fann tillfälle att meddela honom hertigens
skrifvelse, hvilket skedde i Dillingen ett par dagar
senare. Napoleon yttrade sig vänligt både om hertigen
och Sverige samt berättade att han före freden i
Tilsit gjort allt för att vinna Gustaf Adolf och då
ämnat göra Sverige till en stormakt, för att gemensamt
med Frankrike verka för Polens återställande såsom
sjelfständigt rike; men Gustaf Adolf hade alltid
visat sig såsom Napoleons hätskaste fiende, och nu
voro förhållandena så förändrade, att kejsaren för
tillfället ingenting kunde uträtta för Sverige. I sitt
svar på hertigens bref, hvilket Rosen medförde vid
sin återkomst till Stockholm den 6 April, åtnöjde sig
ock Napoleon att hänvisa till Alexanders »ädelmod och
storhet», såsom en borgen för antagliga fredsvilkor.
Redan hade likväl svenska regeringen affärdat
majoren grefve Carl Axel Löwenhielm å en ny
beskickning till Napoleons högqvarter, för att
meddela kejsaren underrättelse om fortgången af de
svenska underhandlingarna med Danmark och Ryssland
sedan Rosens afresa, och innan utgången af denna
tredje beskickning blef känd, sändes majoren Elias
Arfvedson på en fjerde för att å nyo uppmana Napoleon
att verksamt lägga sig ut för svenska regeringens
framställningar till den ryska om billigare
fredsvilkor. Dessa många beskickningar väckte
slutligen en viss otålighet hos Napoleon och voro
icke egnade att hos honom framkalla någon synnerligt
hög tanke om denna så enträgna regering. De uträttade
ock ingenting.
Under tiden hade Napoleon slagit österrikarne
vid Abensberg den 20 och vid Eckmühl den 22
April. Ryssland hade, såsom Frankrikes bundsförvandt,
förklarat Österrike krig den 3 Maj och en rysk
här inryckt i det österrikiska Polen. Napoleon
hade intagit Wien den 13 Maj och slog den 7 Juli
österrikarne vid Wagram, hvarefter ett stillestånd
mellan franska och österrikiska härarna ingicks
i Znaim den 12 Juli, hvilket ledde till freden i
Schönbrunn den 14 Oktober.
Napoleon var nu mäktigare än någonsin, och svenska
regeringen trodde sig i följd deraf kunna med mera
framgång räkna på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
