Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget och frederna, 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan underhandlingarna ännu pågingo, hade danske
ministern i Petersburg baron Blome den 7 September
infunnit sig i Fredrikshamn och begärt att, å sitt
hofs vägnar, få i desamma deltaga, men denna begäran
hade blifvit afböjd, hvarefter Blome vändt sig
till kejsaren, och den 10 September underrättade
Romanzoff Stedingk, att han från kejsaren mottagit
ett bref, som gjorde honom orolig rörande fredens
snara afslutande. Kejsaren hade nemligen från flera
håll blifvit underrättad, att svenska regeringen
hyste afsigter på Norge, och, för att lugna kejsaren
i ett så vigtigt ämne, föreslog Romanzoff, att man
i en särskild artikel af fördraget borde försäkra
Danmark om en ostörd besittning af Norge; men
Stedingk förklarade, denna fråga vara fullkomligt
främmande för hans befattning och med mycket mera
skäl böra ihågkommas vid de direkta underhandlingar,
som snart skulle öppnas med Danmark. Romanzoff afstod
då från sitt yrkande, men under förklaring att samma
ögonblick ryska regeringen finge veta, att en förening
mellan Sverige och Norge sattes allvarsamt i fråga,
skulle freden, som nu var så nära att afslutas,
blifva bruten.
Emellertid, så snart underrättelse inträffat
i Köpenhamn om Blomes misslyckade försök att å
sitt hofs vägnar få deltaga i underhandlingarna i
Fredrikshamn, visade sig danska regeringen villig
att ingå i fredsunderhandlingar, hvilka i medlet af
November begynte i Jönköping mellan förre svenske
ministern i London Carl Gustaf Adlerberg och förre
danske ministern i Petersburg Nils Rosenkrantz. De
mötte inga synnerliga svårigheter å någondera sidan,
och den 10 December 1809 undertecknades fredsfördraget
i Jönköping mellan Sverige och Danmark. Förhållandena
mellan båda rikena återstäldes derigenom i allt
väsentligt på samma fot som före kriget; men i en
hemlig artikel förband sig svenska regeringen att,
»så vidt det stod i dess förmåga och sämjan med
England medgaf», från svenska kusterna afhålla
engelska krigsskepp på ett kanonskotts afstånd, och
genom en särskild artikel, såsom tillägg till det
ingångna fredsfördraget, bestämdes vissa grunder
för ömsesidig utleverering af öfverlöpare och
brottslingar. Fördraget ratificerades i Köpenhamn
den 15 och i Stockholm den 16 December.
Bland Sveriges fiender återstod härefter endast kejsar
Napoleon, till hvilken den nya svenska regeringen
likväl genast efter regementsförändringen skyndat
att vända sig för att utverka hans bemedling rörande
billigare fredsvilkor med Ryssland. Napoleon hade
likväl denna tid så mycket annat att tänka på, att han
tycktes hafva föga sinne för de svenska förhållandena,
så mycket mindre som han under det krig, hvarmed
han i April 1809 anfölls af Österrike, medan franska
härar voro upptagna i Spanien, Portugal och Italien,
behöfde Rysslands biträde och således ej för Sveriges
skull ville stöta sig med denna makt. Redan i
medlet af Mars 1809 hade, såsom förut är nämndt,
hertigen-riksföreståndaren afsändt sin adjutant,
öfverste Suremain, för att söka stämma kejsaren
så fördelaktigt som möjligt för den nya svenska
regeringen. Sändebudet var dock ej rätt väl valdt,
ty Suremain var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
