Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Johan före tronföljarevalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkerhet. Tacksam för den tjenst, Bernadotte gjort
honom, anmälde han honom ifrigt hos konungen till
befordran och i November 1791 utnämndes han till
löjtnant vid Anjou-regementet — en befordran,
som väckte stort uppseende, emedan det den tiden
i Frankrike var någonting oerhördt, att en ofrälse
blef officer, hvilket varit uteslutande förbehållet
åt adeln, ända till dess ett nationalförsamlingens
beslut kort förut hade öppnat denna bana äfven för
icke adlige. Den blifvande marskalken och konungen
förklarade sedermera, att ingen befordran, han under
sin händelserika lefnad erhållit, gladt honom så
mycket som denna.
Det dröjde icke länge, innan Bernadotte gjorde sig
bemärkt äfven inom det nya regemente, dit han blifvit
flyttad. Medan det låg i garnison i staden Lambesc
nära Marseille, hade de revolutionära åsigterna tagit
sådan fart inom detsamma, att bland manskapet sattes
i fråga, det man borde göra sig af med alla de adlige
officerarne vid regementet. Öfverläggningen härom
försiggick i en kyrka, der man vanligen samlades att
rådpläga om allmänna angelägenheter, ty gudstjenst var
nu öfver allt i Frankrike afskaffad. När Bernadotte
fick kunskap om denna sammankomst, skyndade han dit,
uppträdde å predikstolen och förehöll i ett lågande
tal soldaterna så kraftigt och allvarligt skammen
och brottsligheten af det tillämnade dådet, att de
afstodo derifrån. Såsom den ende ofrälse officern vid
regementet kunde ock Bernadotte med bättre framgång
än någon annan taga sina kamraters parti, och det
är föga sannolikt, att han kommit med lifvet från
predikstolen, om han sjelf varit adelsman.
Då revolutionskrigen begynte i Augusti 1792,
tillhörde detta regemente den här, som stod vid Rhen
under Custines befäl. Man hade vid de revolutionära
härarne infört det nya befordringssätt, att alla
lägre officersplatser, till och med kaptensgraden,
tillsattes genom val inom regementet, och de
högre efter ålder i tjensten, utom generalerne,
som utnämndes af nationalförsamlingen. På detta
sätt hade Bernadotte nu blifvit kapten, och en
sällsam tilldragelse gaf snart anledning till
hans ytterligare befordran. En dag blef regementet
anfallet af österrikarne, och de adlige officerarne
begagnade då tillfället att gå öfver till fienden,
för att icke utsätta sig för nya faror från sitt eget
manskap. Bernadotte tog nu befälet, ordnade manskapet
på bästa sätt och slog fienden tillbaka. Kort efteråt
infann sig Custine å stridsplatsen och, då han med
förundran såg hela officerskåren försvunnen, samt man,
på hans förfrågan hvilken under striden fört befälet,
svarat: »kapten Bernadotte», nämnde Custine honom
genast till öfverste och chef för regementet.
Det var ingen lätt sak att upprätthålla ordning och
krigslydnad inom dessa regementen, som till största
delen utgjordes af vilda republikaner, hvilka
uppfattat frihetsbegreppet i den vidsträcktaste
omfattning såsom frihet från alla band och
således äfven från krigslydnadens, samt genom sina
förbindelser med det allrådande nationalkonventet
lätt kunde göra sig af med hvarje befälhafvare,
som gjorde sig misshaglig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
