- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
100

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Alexander hade erbjudit sig att, i egenskap af
chef för en af Holsteinska husets slägtlinier,
lägga sin adoption till den Carl Johan erhållit af
Carl XIII; men kronprinsen hade afböjt detta förslag,
som kunde stöta Carl XIII och svenskarne. Det vittnade
emellertid om Alexanders välvilja och hade framkallats
af Armfelts förespeglingar om långt större sympatier
inom Sverige för den afsatta kungliga familjen,
än i sjelfva verket var förhållandet.

De följande tilldragelserna visade ock, att Alexander
var i sitt vänskapsförhållande till Carl Johan långt
fastare, än som för öfrigt låg i hans föga pålitliga
karakter, och, såsom redan är anmärkt, erkändes sådant
äfven af Carl Johan.

Så slutade mötet i Åbo, som redan under sin fortgång
väckte stort uppseende och sedermera blifvit ganska
mycket omtaladt samt ur flera synpunkter bedömdt. Man
har från flera håll bittert klandrat Carl Johan,
hvilken man beskylt att hafva åsidosatt Sveriges
fördelar, för att ställa sig in hos Alexander och
vinna hans skydd åt den nya svenska dynastien; men
en närmare granskning af förhållandena måste dock
öfvertyga hvarje oveldig, att Carl Johan vid detta
tillfälle såg Sveriges sanna bästa fullt ut lika
mycket till godo som sina egna och sin dynastis
fördelar, och att Sverige för det fredslugn, hvaraf
det nu i öfver 70 år varit i åtnjutande — det längsta
det under hela sin historiska tillvaro egt — har
att tacka just den politik, Carl Johan omfattade vid
mötet i Åbo.

Den 2 September var kronprinsen åter i Stockholm,
och härefter bedrefvos Sveriges rustningar med ökad
fart. Order affärdades till alla regementen att
hålla sig marschfärdiga, och en stor krigskonselj
hölls i Stockholm, i hvilken Adlercreutz, Essen,
Wrede, Puke, Adlersparre och Platen deltogo, hvilka
båda sistnämnde, såsom de ifrigaste anhängarne af
föreningen med Norge, voro särskildt tillkallade från
landsorten. Frågan rörde egentligen, om hufvudanfallet
borde riktas mot Seland eller mot Norge. Mot det
förra alternativet uppträdde Wrede och utvecklade
alla olägenheter, som dermed voro förenade, hvaremot
Adlercreutz, likasom kronprinsen, talade för anfallet
mot Seland. Adlersparre, som tviflade, att de 35,000
ryssarne, hvilka skulle deltaga i företaget, komme att
i rätt tid infinna sig, önskade, att alla Sveriges
tillgängliga stridskrafter riktades mot Norge, och
resultatet af rådplägningarna tycktes blifva, att ett
skyndsamt anfall mot Norge erbjöd flera utsigter till
framgång än ett mot Seland. Tydligt var emellertid,
att det vigtiga företaget i främsta rummet berodde på
utgången af de underhandlingar, som fördes i London,
samt på ankomsten af den ryska hjelphären.

I afvaktan å denna indelade och förlade kronprinsen
sin här så, att han kunde vara beredd när som
helst handla i hvilken riktning omständigheterna
påkallade. De svenska stridskrafterna fördelades i
två härar, af hvilka den ena, 28,000 man stark under
kronprinsens eget befäl, var bestämd att agera emot
Seland, och den andra, 15,000

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free