Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna befallning och skyndade att gifva preussiske
härvarande ministern von Tarrach del deraf, hvilken
ock genast med ett ilbud underrättade sin konung om
den fara, som hotade honom, hvarigenom han blef satt
i tillfälle att taga sina försigtighetsmått deremot.
De franska härarnes stora förluster under återtåget,
i förening med tilltagande missnöje inom Frankrike
och upptäckten af en der mot Napoleon riktad
sammansvärjning under general Mallets ledning, hade
emellertid hos de förjagade Bourbonerne, ej mindre
än hos Alexander, väckt tanken, att Napoleons välde
nalkades sitt slut och att en möjlighet kunde uppstå
för de förre att efterträda honom. Alexander hade
ock visat Bourbonska ättens dåvarande hufvudman Ludvig
XVIII en synnerlig välvilja och lofvat honom inträde
i koalitionen mot Napoleon. Härom underrättades Carl
Johan genom grefve Alexis de Noailles, som sökte
vinna äfven honom för Bourbonernes återinsättande å
Frankrikes tron. Han blef ock vid sin ankomst till
Stockholm i medlet af November vänligt mottagen af
Carl Johan, som erbjöd honom en plats inom sin stab,
på det grefven kunde vara honom följaktig under det
förestående fälttåget i Tyskland. Kronprinsen var för
öfrigt i sjelfva verket ingen vän af Bourbonerne och
ansåg deras återvändande till Frankrike såsom föga
sannolikt, ehuru han icke ville afvisa deras anbud,
då detta åberopade Alexanders välvilja.
Så snart England förklarat sig beredvilligt att
biträda Sveriges planer på förvärfvandet af Norge,
inledde Carl Johan underhandlingar med kabinettet
i Köpenhamn, för ett söka i godo uppgöra frågan med
detta kabinett. Redan i slutet af Oktober hade han
derföre vidtalat fältmarskalken grefve Stedingk
att i ett förtroligt bref till sin gamle vän,
danske ministern för utrikes ärendena Rosencrantz,
tillkännagifva Sveriges förslag att förvärfva Norge,
hvilket, tillade han, skulle kunna verkställas med
fördel för båda länderna, medelst en skadeersättning,
som passade för Danmarks geografiska läge. Han fick
likväl till svar, att, »om en så oväntad proposition
ej var ett diplomatiskt skämt, kunde han svårligen
fatta, huru fältmarskalken kunde anse danska hofvet
nog blottadt på sundt förstånd för att utbyta ett
konungarike, hvilket det sedan århundraden innehade,
emot besittningar, hvilka icke tillhörde dem, som
erbjödo dem». I sjelfva verket tycktes likväl danska
hofvet, troligen under inflytandet af Napoleons
olyckor i Ryssland, redan nu blifvit betänkt på
en omkastning, eller ville åtminstone höra sig
före rörande den skadeersättning, Sverige ville
erbjuda, ty kort derefter yttrade danske ministern
i Petersburg, baron Blome, under ett förtroligt
samtal med grefve Löwenhielm, att ett medel till
förlikning verkligen fans och att han trodde sin
konung hågad att ändra system samt förena sig med de
öfriga nordiska makterna, så framt man gjorde honom
antagliga propositioner. Så snart detta förtroende
blifvit af Löwenhielm meddeladt svenska regeringen,
skyndade denna i Köpenhamn tillkännagifva, att, om
konungen af Danmark beslutat frigöra sig från det
fransyska oket, vore Sverige färdigt att komma till
hans hjelp, med vilkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
