Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
thinget slutligen den 3 November, med 57 röster mot
21, beslöt gifva den lydelse, som af de svenska
kommissarierna blifvit föreslagen; dels angående
rättigheten att meddela naturalisation såsom norske
medborgare åt personer födde utom Norge, hvilken
rättighet storthinget ville uteslutande förbehålla
sig och ej inrymma åt konungen, hvilket de svenske
kommissarierne ock slutligen medgåfvo.
Den 4 November blef man ändtligen ense om den nya
grundlagen och samma dag blef ock Carl XIII vald
till Norges konung, sedan storthinget till Christian
Fredrik utfärdat en förklaring, i hvilken man erkände
hans afsägelse af Norges krona och löste honom från
sin ed, samt svenske kommissarierne förklarat, att de,
å konungens vägnar, antogo den nya grundlagen, hvilken
ock den 10 November blef af Carl XIII antagen.
Den 5 November afsändes grefve Wedel-Jarlsberg, jemte
sex andra storthingets ledamöter, såsom deputation
derifrån till Carl Johan i Fredrikshall, der han hela
tiden stannat, att formligen tillkännagifva det skedda
valet och inbjuda honom till Norges hufvudstad. Der
inträffade ock kronprinsen, åtföljd sin son, prins
Oscar, den 9 November, sedan han hemförlofvat de
ännu qvarvarande af svenska hären, hvilken redan
den 28 Oktober fått fortsätta hemtåget. Han blef
på det högtidligaste sätt mottagen och infann sig
följande dagen i storthinget, der han genom ett
tal af det mest lugnande innehåll sökte blidka den
norska nationalkänslan samt öfverlemnade konungens
edsförbindelse, hvarefter storthingets ledamöter
aflade sin ed åt grundlagen och konungen. Den 11
November sammankallade kronprinsen statsrådet och
installerade fältmarskalken grefve Hans Henrik von
Essen såsom riksståthållare. Söndagen den 13 hölls
i Christiania domkyrka ett högtidligt Te Deum i
anledning af båda rikenas förening, och den 18 blef
statsrådet, hvars förra ledamöter bibehöllos, med
undantag af Nils Aall, som begärt afsked, förstärkt
med sju nya ledamöter. Flere bland dessa statsråd
hade visat sig föga vänligt stämda mot föreningen,
och man kunde således icke bestrida, att en under
sådana förhållanden högst sällsynt oveld röjt sig
vid dessa embetens tillsättande.
I allmänhet gjorde sig Carl Johan nu för hvarje dag
allt mera omtyckt i Norge, genom det förtroende, den
vänlighet och försonlighet han visade alla, äfven de
som mest ifrat mot föreningen, så väl som genom sin
personliga öfverlägsenhet i öfrigt. Storthinget beslöt
ock enhälligt hos konungen anhålla, att kronprinsen
måtte utnämnas till Norges vicekonung, och då,
vid storthingets upplösning den 26 November, dess
president Christie uttryckte den förhoppning, att den
nye fursten snart skulle förvärfva sig folkets kärlek,
hade, enligt hvad norske författare erkänt, denna
förhoppning i icke ringa mån redan gått i fullbordan.
Den 29 November lemnade kronprinsen Christiania och
återkom den 5 December till Stockholm, der han med
stort jubel mottogs. Kort derefter inträffade der
en deputation, utsedd af storthinget, hvilken den 14
December med stor högtidlighet mottogs å rikssalen,
der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
