Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skedde emellertid å kongressen i Wien, der Europas
mäktigaste regenter och förnämste statsmän
sammanträdde i September 1814, för att ordna
denna verldsdels angelägenheter. Sverige var här
representeradt af sin minister vid ryska hofvet,
grefve Carl Axel Löwenhielm, som i början af Oktober
inträffade i Wien. Han hade fått sig föreskrifvet att
så vidt möjligt ställa sig på Rysslands och Englands
sida, men, derest stridigheter skulle uppstå mellan
dessa båda makter, förhålla sig så passiv, som våra
särskilda intressen möjligen tilläto.
Kort efter sin ankomst till kongressen fann han
en ganska allvarsam söndring mellan stormakterna i
följd af Rysslands anspråk på Polen och Preussens
på Sachsen, hvilka anspråk bestriddes af Österrike,
England och Frankrike. Dessa stridigheter voro
ännu icke utjemnade, då den 7 Mars 1815 kongressen
erhöll den öfverraskande underrättelsen, att Napoleon
den 1 i samma månad landstigit i Frankrike och att
de franske krigarne började öfvergå till honom. Nu
gaf man efter för de ryska anspråken på Polen, och
en stor del af konungariket Sachsens förra område
tillerkändes Preussen. Snart erfor man, att den
ena franska hären efter den andra öfvergått till
den förr så segerrike härföraren, att han redan
inryckt i Lyon och närmade sig Paris, samt att
franska folket tycktes mer och mer sluta sig till
honom. Dessa nyheter försatte kongressen i icke
liten oro, och de stormakter, som förut bekämpat
Napoleon, förenade sig nu om ett gemensamt beslut
att på inga vilkor medgifva hans återuppstigande på
Frankrikes tron. Man gick ännu längre, i det man den
13 Mars uppsatte en förklaring, hvari Napoleon, såsom
»Europas fiende och störare af verldslugnet», stäldes
utom folkrätten och förklarades fogelfri. Då denna
förklaring skulle utfärdas å de åtta makters vägnar,
hvilka undertecknat fördraget i Paris, framlades
den till undertecknande äfven af Sveriges ombud
å kongressen, och Löwenhielm ansåg sig icke kunna
undandraga sig att förse dem med sin underskrift,
hvaremot han förklarade sig icke kunna utan särskild
befallning från sin regering biträda det fördrag,
som den 25 Mars ingicks mellan Österrike, Ryssland,
England och Preussen, att »störta Napoleon från
den tron, han inkräktat», och att härtill utrusta
hvardera en här af 150,000 man, i hvilket fördrag
Sverige äfven blifvit inbjudet att deltaga.
Kort derefter anmodades Löwenhielm att biträda en
ny förklaring, som af stormakterna utfärdades den
9 April, »att de hvarken kunde eller ville på något
vilkor fördraga på tronen Napoleon Bonaparte eller
någon medlem af hans familj», men för öfrigt icke
ville inblanda sig i Frankrikes inre angelägenheter,
hvilken förklaring Löwenhielm äfven ansåg sig böra
underteckna. Detta steg ådrog honom emellertid
en tillrättavisning från svenska regeringen, som
med missnöje funnit honom hafva undertecknat en
förklaring, åsyftande att inleda Sverige i krig med
Frankrike, så länge det styrdes af Napoleon eller
någon af hans familj. Innan konungen inläte sig i
ett anfallsförbund, borde han känna vilkoren derför,
i synnerhet de som rörde anskaffandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
