Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag, hvilket syntes dem föga öfverensstämmande med
det bemötande, hvarpå Sverige borde ega rättmätiga
anspråk af Ludvig XVIII, som under sin landsflykt
der åtnjutit gästfrihet och välvilja, och för hvars
sak en svensk konung offrat både sin krona och sitt
lands väl. Europa kände dessutom den ärofulla andel
Sveriges kronprins tagit i de stora tilldragelser,
som slutligen återfört Ludvig XVIII på sina fäders
tron. Både Stedingk och Wetterstedt förklarade derföre
med mycken bestämdhet, att de, å svenska regeringens
vägnar, ej skulle underteckna något fredsfördrag i
annan form, än den som iakttagits vid fredsslutet
med stormakterna. De svenska ombudens anspråk blefvo
ock erkända, och fredsfördraget mellan Sverige och
Frankrike af den 30 Maj 1814 undertecknades den
8 Juni å ena sidan af Stedingk och Wetterstedt,
å den andra sidan af Talleyrand. I en särskild
artikel erkändes formligen Sveriges anspråk på Norge;
men, emedan resningen der just då pågick, vägrade
franska regeringen att ikläda sig någon garanti för
Kieler-fördragets bringande till verkställighet,
enär en sådan förpligtelse kunde leda till nya
krigsförvecklingar, dem franska regeringen hade
giltiga skäl att söka undvika. För öfrigt afträddes
i detta fredsfördrag till Frankrike ön Guadeloupe
i Vestindien, hvilken genom fördraget af den 3 Mars
1813 blifvit af engelska regeringen afstådd till Carl
XIII och dess efterträdare å Sveriges tron, men nu
afstods till Frankrike, mot förbindelse af engelska
regeringen att derför lemna en ersättning, hvilken
genom en traktat af den 13 Aug. 1814 bestämdes till
en million pund sterling eller 24 millioner francs.
Efter fredens afslutande stannade grefve Curt von
Stedingk ännu någon tid i Paris såsom svensk minister,
hvartill han genom sina personliga egenskaper och
sina forna förbindelser med Bourbonerne tycktes
vara särdeles lämplig; men det visade sig snart,
att han, hvars minnen och sympatier voro uteslutande
fästade vid de högadeliga kretsarna, var främmande för
partierna och rörelserna i det nya Frankrike, hvilket,
i förening med de strängt legitimistiska åsigterna
hos hans högadeliga umgängesvänner, som betraktade
både Carl XIII:s regering och marskalk Bernadottes
tronföljd såsom usurpationer, gjorde hans ställning
i Paris mera besvärad, än att han i längden kunde
bibehålla densamma. Man ansåg äfven vid svenska hofvet
Sveriges förbindelser med Frankrike numera icke vara
af sådan vigt, att Sverige der behöfde representeras
af en person med så hög rang, och så lemnade Stedingk
redan efter ett par månader sin ministerplats, och
svenske generalkonsuln Elof Signeul fick, såsom chargé
d’affaires, öfvertaga ministergöromålen. Han åter hade
mångfaldiga förbindelser med personer från republikens
och kejsardömets tider samt stod icke särdeles väl
hos Bourbonerne, hvilkas nya välde inom Frankrike
han äfven i sina depescher till svenska regeringen
skildrade såsom högst vanskligt. Att han riktigt
bedömt deras ställning, visade sig ock vid Napoleons
återkomst från Elba i Mars 1815, då Bourbonerne åter
måste lemna Frankrike.
De vigtigaste förhandlingarna rörande de utländska
förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
