Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa frågor, och båda satte sig bestämdt mot
försöken att styra kursen. Icke desto mindre önskade
kronprinsen lifligt att få Wirsén i spetsen för
finansförvaltningen samt ansåg honom för den ende, som
kunde bringa ordning och stadga deri, hvarföre han ock
ville få honom till president i statskontoret, hvilket
embete stod ledigt alltsedan friherre Lagerheims död
i December 1813. Inom statsrådet funnos äfven de, som
önskade den alltför oböjlige, öfver hushållningen
med statens medel strängt vakande Wirsén skild
från statssekreterar-embetet för krigsärendena; men
Wirsén visade ingen håg att utbyta detta embete mot
president-platsen i statskontoret, och först i Mars
1816 kunde han förmås öfvertaga denna plats, dock
endast tills vidare. Expeditionssekreteraren Bernhard
Christofer Qviding blef då förordnad att under tiden
förestå statssekreterare-embetet för krigsärendena.
Kort derefter begärde grefve Essen att få nedlägga
sitt embete såsom riksståthållare i Norge och
fick till efterträdare i Juli 1816 dåvarande
öfverståthållaren i Stockholm grefve Carl Mörner. År
1817 erhöll statssekreteraren för kammar-expeditionen
Börtzell afsked från detta embete och efterträddes
af assessorn i Svea hofrätt friherre Casper Michael
Wilhelm Ehrenborg.
Vid ledningen af Sveriges utrikespolitik, hvilken,
såsom förut är visadt, ända från Carl Johans hitkomst
utöfvades af honom, biträddes han företrädesvis
af hofkansleren Wetterstedt. Statsministern för
utrikesärendena, grefve Engeström, hade under första
tiden af kronprinsens härvaro ifrigt förfäktat
Sveriges anslutning till Frankrike, och Engeströms
polska grefvinna, som lifligt delade sina landsmäns
hat mot ryssarne och förhoppningar om Polens
återupprättande af Napoleon, hade temligen öppet
gifvit tillkänna sin missbelåtenhet med Sveriges
närmande till Ryssland, hvarföre ock i hennes
salong fördes ett språk, som icke behagade Carl
Johan. Det hade likväl icke dröjt särdeles länge,
innan Engeström, hänförd af kronprinsens personlighet
och af den bevågenhet denne visade honom, äfven
öfvergick till hans politiska system och derefter
rönte mångfaldiga bevis på hans förtroende. Emellertid
och ehuru Engeström med värdighet och redbarhet
fylde sin statsminister-plats, var dock Wetterstedt
onekligen honom öfverlägsen i diplomatisk finess,
likasom i skriftställareförmåga och genom personlig
bekantskap med den tidens mest framstående statsmän,
hvilken han vunnit under kriget, då han åtföljde Carl
Johan och tillvann sig hans synnerliga förtroende,
hvilket han ock fortfarande bibehöll.
Bland statsrådets öfriga ledamöter hade Adlercreutz
ifrigast och ihärdigast motsatt sig Carl Johans
närmande till Ryssland, hvarigenom all förhoppning om
Finlands återvinnande, hvilket låg finnen Adlercreutz
mest om hjertat, skulle gå förlorad. Emellan
kronprinsen och honom rådde ock alltid en viss köld,
ehuru Carl Johan icke sparade på yttre utmärkelser
och egnade Adlercreutz den aktning, han genom flera
framstående egenskaper och sitt stora anseende inom
svenska hären väl förtjenade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
