Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johans regering. Carl Johan konung, 1818 - Riksdagen 1817, 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfrigt voro ock de konstitutionela staterna sig
emellan så söndrade, att någon närmare anslutning
dem emellan icke blef verkställbar. Äfven utbröto i
flera länder inom södra Europa revolutionära rörelser,
hvilka tillika röjde sig i hemliga samfunds verksamhet
inom Frankrike och Tyskland, med utgreningar i
Polen och Ryssland, hvilket allt tycktes hota med
så omfattande hvälfningar, att de syntes antyda
nödvändigheten af en närmare förbindelse mellan de
europeiska staternas regenter för att motverka dessa
hvälfningar. Alexander hade ock, under ett samtal med
grefve Carl Löwenhielm i September 1819, hvarvid han
lät förstå, att han ganska väl kände till Carl Johans
förslag att åstadkomma en motvigt mot den heliga
alliansen, förklarat alla furstars sammanhållning då
vara nödvändigare än någonsin. Talrika orostiftare
i Tyskland och Frankrike gjorde allt för att uppegga
folken och väcka tvedrägt bland furstarne. Konungen
borde derföre vara öfvertygad, att en nära anslutning
till den heliga alliansens grundsatser och åtgärder
numera vore den enda förnuftiga statskonsten, den
enda trygga vägen för både smärre och större stater.
Huruvida dessa Alexanders åsigter haft någon inverkan
på Carl Johans, kan vara ovisst. Sannolikare är,
att han dels af svårigheterna att tillvägabringa
den af honom åsyftade närmare förbindelsen mellan
de konstitutionela staterna, dels af de sedermera
inträffade revolutionära rörelserna i södra Europa
funnit sig föranlåten att frånträda sina mot
den heliga alliansen riktade sträfvanden. Han
var för öfrigt långt ifrån att gynna något
ingrepp af folken i den lagliga konungamakten,
och inträffade tilldragelser både i Sverige
och Norge, hvilka han ansåg syfta ditåt, gjorde
honom äfven mera benägen att i den strid, som
tycktes förestå mellan furstarne och folken,
hellre sluta sig till de förre än till de senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
