Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från möjligheten att öppet uttala sina åsigter, i
stället ingingo hemliga politiska föreningar, hvilkas
antal och betydenhet tillväxte i samma mån som banden
på den fria yttranderätten. Från dessa föreningar
var steget ej långt till politiska sammansvärjningar,
som uppstodo i det ena landet efter det andra.
Få sjelfva nyårsdagen år 1820 utbröt i Spanien
en militärrevolution, som omstörtade därvarande
förhållanden och i stället för det kungliga enväldet
införde ett folkvälde, hvilket väl till namnet
bibehöll konungadömet, men så mycket som möjligt
inskränkte konungamakten. Redan under loppet af samma
år följde dylika rörelser äfven i Portugal och Neapel,
der likaledes folkväldet trädde segrande i enväldets
ställe. Å hela italienska halfön röjde sig tillika en
stark jäsning, som ytterligare ökade farhågan hos den
heliga alliansen, att revolutionsandan kunde gripa
alltmera omkring sig.
I Oktober 1820 hölls i Troppau en ny kongress,
i hvilken Österrikes, Rysslands och Preussens
regenter deltogo, så väl som sändebud från
alla stormakterna, Här förenade sig Österrike,
Ryssland och Preussen om gemensamma åtgärder mot de
revolutionära rörelserna och i främsta rummet mot dem
i Neapel, hvilka ansågos mest hotande för Österrikes
italienska besittningar. På en ny kongress i Laibach
i början af året 1821 blefvo de åtgärder, man hade
att vidtaga, närmare bestämda. I Februari detta år
satte sig en österrikisk här i rörelse mot Neapel, der
konungaväldet åter infördes och en österrikisk styrka
tills vidare stannade för att upprätthålla detsamma.
De tre enväldigt styrda makterna hade sålunda
praktiskt tillämpat den interventionsrätt,
de tillvällat sig i ett annat rikes inre
förhållanden. England och Frankrike erkände
visserligen icke denna rätt, utan afgåfvo sin
protest deremot, men gjorde ingenting att hindra
interventionens utöfvande.
Den af de enväldiga styrelserna så hotade och så
fruktade liberalismen gjorde emellertid allt större
framsteg. I Portugal var den segrande. I Italien
kunde den endast medelst utländsk vapenmakt hållas i
tygeln. I Frankrike hade, i trots af regeringens alla
bemödanden att motarbeta dem, de liberala idéerna
vunnit allt större insteg och missbelåtenheten
börjat yttra sig allt mera högljudt. I England,
der befolkningen var icke mindre i jäsning, hade
en ministèrförändring inträffat, som röjde ett
närmande till mera frisinnade åsigter. I Tyskland
var liberalismen i tilltagande ej blott hos folken,
utan äfven hos regeringarna, som börjat finna
stormakternas förmynderskap tryckande samt, genom
att gynna de konstitutionella sträfvandena, sökte
i folkens tillgifvenhet ett stöd för det motstånd,
de nu började visa Österrike och Preussen. I Spanien
hade folkväldet börjat öfvergå till en ytterlighet,
som påminte om tilldragelserna under den franska
revolutionens första tider. I Frankrike, Tyskland och
Italien, så väl som i Ryssland och Polen, hade talrika
hemliga politiska föreningar bildat sig, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
