Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes således för de enväldiga styrelserna vara hög
tid att åter taga kraftiga åtgärder mot liberalismens
hotande öfvervigt.
En ny kongress sammanträdde i Verona i Oktober
1822, i hvilken Österrikes, Rysslands och Preussens
regenter åter deltogo, jemte sändebud från samtliga
stormakterna, samt konungarne af Sardinien och Neapel
och några andra regenter i italienska stater. Här
öfverenskoms mellan Österrike, Ryssland, Preussen
och Frankrike om en intervention, som af sistnämnda
makt skulle verkställas i Spanien, hvilket ock skedde
under våren och sommaren 1823, då folkväldet i Spanien
störtades och konungaväldet återupprättades der,
likasom förut i Neapel. Englands ombud vid kongressen
förklarade visserligen, att dess regering ej godkände
en dylik inblandning, men för öfrigt tog England lika
litet som förut i afseende å interventionen i Neapel
något steg att förhindra densamma. Härefter visade
sig ock reaktionen så segrande och allt tycktes gå
den heliga alliansen så väl i händerna, att någon
ytterligare kongress ej fans behöflig.
Mellan svenska regeringen och de öfriga hade under
denna tid det bästa förstånd varit rådande. Det var nu
icke i fråga att förfäkta legitimitets-principen, men
väl att upprätthålla konungamakten mot folkmakten,
och i detta hänseende gjorde Carl Johan ingen
svårighet att träda på styrelsens sida, så mycket
mindre som liberalismen äfven inom Sverige fått
allt flera förfäktare och en oppositionspress der
uppstått, hvilken gjorde regeringen icke så litet
bekymmer, samt ofta nog föranledde användandet af
den indragningsmakt, som vid 1812 års riksdag blifvit
regeringen lemnad.
Dessa indragningar för uppsatser, som förefalla
mycket oskyldiga i jemförelse med det språk, pressen
sedermera tillåtit sig, vittnade, att de maktegande
voro föga vänner af tryckfriheten, samt väckte så
mycket mera missnöje, som sjelfva åtgärden innebar
ett godtycke, då man icke ens behöfde angifva något
skäl derför. Säkert är ock, att indragningsmakten
mera skadat än gagnat regeringen. Dock bör härvid
ej lemnas oanmärkt, att pressen genom hetsiga,
retsamma anfall och en häcklingslust, som ofta
gaf sig luft i småsaker, uppträdde fiendtligt
mot embetsmannaklassen och derigenom äfven gjorde
denna till sin fiende. Embetsmännen hade allt sedan
frihetstidens slut i allmänhet varit fredade för
anmärkningar från pressen och derigenom vant sig att
betrakta sig såsom nära nog lika oantastliga som,
enligt grundlagen, konungens person. Nu åter funno
de sig tidt och ofta anfallne, och allt, som var i
olag, skyldes på dem. De sågo häri en klandersjuka,
som skulle sprida missnöje bland allmänheten och efter
hand kunde sträckas allt högre, hvarföre den ock borde
i tid stäfjas. Denna öfvertygelse förstodo de äfven
ingifva konungen, som, obekant med svenska språket,
måste, vid bedömandet af de misshagliga uppsatserna,
taga ledning af sina embetsmäns uppgifter, utan att
kunna sjelf kontrollera deras tillförlitlighet. Han
följde alltid med synnerlig uppmärksamhet pressens
verksamhet samt var ytterst känslig för dess
yttranden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
