Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en vän af offentlighet, så vidt densamma lät förena
sig med landets lagar och allmän nytta; men frågan
om offentlighet vid ståndens öfverläggningar borde
dock samtidigt behandlas af alla stånden och blifva
för dem ett gemensamt öfverläggningsämne, helst detta
angick en nyhet, hvarom Sveriges grundlagar ingenting
förordnat. I sammanhang dermed borde ock upprättas
en reglementarisk stadga, som betryggade ordning och
skick vid begagnandet af rättigheten för främmande
åhörare att öfvervara riksståndens öfverläggningar,
och sedan en dylik stadga blifvit af stånden beslutad,
borde den anmälas till stadfästelse af konungen i
statsrådet. Underrättadt om denna konungens åsigt,
beslöt borgareståndet en underdånig skrifvelse till
kongl. maj:t med anmälan om sitt beslut och med en
afskrift af den beslutade ordningsstadgan, å hvilken
skrifvelse följde ett svar i öfverensstämmelse med
hvad konungen till ståndets deputerade yttrat. Vid
följande riksdagen beslöts emellertid i samtliga
stånden offentlighet för riksdagsförhandlingarna,
och den 1 Mars 1830 utfärdades »lag för åhörare vid
rikets ständers sammanträden».
För öfrigt var det hufvudsakligen vid
öfverläggningarna rörande anslagsfrågor, som
oppositionen uppträdde, men då ock så mycket
oftare och med så mycket mera skärpa. Den vanliga
inledningen var den rådande nöden och förlägenheten,
hvilken nu, liksom under de föregående riksdagarne,
skildrades icke utan stor öfverdrift. Vi hafva förut
visat, huru Järta med faktiska bevis vederlade flera
bland uppgifterna om landets nödstälda belägenhet,
vid 1815 års riksdag. Kort derefter hade en svår
kris inträffat, efter hvilken Sveriges handel och
näringar ännu vid början af 1823 års riksdag icke
fullt repat sig, och onekligen hade dess sjöfart
betydligt aftagit; men, å andra sidan, hade skörden
särdeles under åren 1820 och 1821 varit ovanligt
rik, så att man nu klagade öfver, att sädesprisen
fallit allt för mycket. Då likväl mängden af den
skördade spanmålen varit så mycket större, hade väl
de låga sädesprisen icke kunnat för jordbrukarne
vara så menliga som man påstod, och voro dessutom
till fördel för de öfriga samhällsklasserna, så att
den förda klagan öfver allmän nöd tyckes varit föga
befogad. Den var emellertid af mycken effekt, när man
ville gifva luft åt sitt missnöje, och man försummade
icke att skildra densamma så gripande som möjligt.
Så inledde friherre Anckarsvärd en framställning om
inskränkningar i ministerstaten med en skildring
af svenska skattebondens belägenhet »under dåligt
tak, med gamla slitna kläder, uselt husgeråd,
dålig föda, utan förmåga att vinna en tidehvarfvet
tillhörig bildning, utan njutningar, utan hopp
om ett förbättradt tillstånd hvarken för det
närvarande eller för det växande slägtet, under ett
oupphörligt trälande för statsbehofvens fyllande»,
hvarefter följde de lika vanliga utfallen mot
styrelsen. »Sverige», hette det, »hemsöktes genast
från det nya statsskickets början af den svåraste af
alla landsplågor, nemligen af en osammanhängande och
derigenom svag ministèr, som under trettonårig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
