Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wallins predikan i Stockholms storkyrka, ett af de
vackraste prof på andlig vältalighet vårt språk eger.
Under Gustaf III:s regering hade fri religionsöfning
i Sverige blifvit medgifven alla främmande kristna
religionsförvandter; men de stränga straffen för
infödde svenska undersåtares affall från statsreligionen
fortfore dock att vara gällande, så väl som förbudet i
konventikel-plakatet den 12 Januari 1726 mot »olofliga
sammankomster i enskilda hus till särskild gudstjensts
förrättande». De blefvo dock sällan tillämpade,
särdeles sedan de religiösa rörelserna här hunno
större omfattning.
Detta skedde i synnerhet genom läseriet. I det
föregående är visadt, huru de första läsarne icke
skilde sig från svenska kyrkan, utan uppträdde
egentligen mot den neologiska riktningen och yrkade
en allvarligare, mera strängt luthersk lära, än
större delen af presterskapet då predikade; men
huru omkring år 1805 de s. k. nya läsarne uppkommo,
som bildade en särskild sekt och i flera delar,
synnerligast i läran om rättfärdiggörelsen, skilde
sig från de lutherska lärosatserna, hvilka de likväl
åberopade, ehuru de gåfvo dem en helt annan tolkning,
än statskyrkan antagit. Mot denna visade de ock en
afgjord fiendtlighet. En inhysesman Lars Andersson
från Piteå socken uppträdde såsom desse nye läsares
apostel och lyckades år 1814 i Skellefteå socken bilda
ett läsare-sällskap, som förkastade presterskapets
lära, såsom ledande till evig fördömelse, fördömde
alla, som godkände statskyrkans prester, den antagna
katekesen och alla vanliga andaktsböcker, utom Luthers
skrifter, samt förklarade den nya sekten utgöra den
enda rätta kristna kyrkan.
Dessa läsare föranledde sådana söndringar inom
socknen och uppträdde så utmanande, att åtskillige af
Skellefteå socknemän i September 1818 ingingo till
Hernösands domkapitel med anmälan om förhållandet
och med begäran att genom dess åtgärd få ofoget
afstyrdt. Till följe häraf infann sig först prosten
Hambræus i Umeå och sedermera biskopen i Hernösand
Erik Abraham Almqvist i Skellefteå, för att söka
ställa till rätta det öfverklagade förhållandet,
men utan att lyckas häri, hvarför under hösten 1819
justitierådet Sylvander skickades af regeringen
att undersöka den uppstådda religiösa rörelsen, söka
bilägga misshälligheterna och om förloppet afgifva
berättelse till kongl. maj:t. Sällskapets ledare
iakttogo nu så mycken varsamhet i sina yttranden och
visade sig så undfallande för Sylvanders förmaningar,
att han trodde sig »hafva säkert grundlagt
och beredt en länge önskad rättelse uti de inom
Skellefteå församling uppkomna och af de nya läsarnes
förhållande alstrade oredor», hvarför ock regeringen
i Januari 1820 förklarade någon vidare åtgärd i
detta ämne icke erfordras, hvarjemte tillåtelse
gafs åt läsarne att samlas i den s. k. kyrkostaden
till enskilda andaktsöfningar. Läsarne i Skellefteå
fortfore emellertid att icke mindre än förut fördöma
statskyrkans presterskap, förkasta Lindbloms katekes,
den nya kyrkohandboken och psalmboken, så väl som de
vanliga andaktsböckerna i öfrigt, samt att bestämdt
söndra sig från statskyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
