Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under kolerans härjningar i Stockholm 1834, då pastor
primarius äfven i ansträngningar och oförskräckthet
stod främst bland hufvudstadens pastorer och vid ett
tillfälle, då han såg en af sina ståndsbröder röja
förskräckelse vid besörjandet af ett koleraliks
jordfästning, gick i hans ställe. De trägna
embetsgöromålen och de många bestyren i öfrigt
började emellertid allt mer och mer undergräfva
Wallins helsa, och han fann sig slutligen i början
af året 1837 nödsakad att begära tjenstledighet, dock
ej för att hvila, utan för att mera ostörd kunna egna
sin tid åt en ny öfversättning af bibeln. Han hade i
December 1834 blifvit ledamot af bibelkommissionen,
och det hade länge varit hans käraste önskan att,
sedan han gifvit svenska kyrkan en ny psalmbok 1819
och utarbetat en ny katekes 1831, äfven lemna den en
förbättrad bibelöfversättning. Han hann dock utarbeta
en sådan endast af Johannes evangelium och epistlar,
ty under tiden hade nya pligter blifvit honom
ålagda. Enhälligt uppförd å första förslagsrummet,
utnämndes han till erkebiskop den 17 Mars 1837 och
tillträdde genast sin embetsutöfning, ehuru med
bibehållande tills vidare äfven af sin tjenstgöring
såsom kyrkoherde i Stockholms storkyrka. Hans
helsningstal till den studerande ungdomen i Upsala
gjorde ett djupt gripande intryck och beundran var
allmän. Under de många förrättningarna och festliga
måltiderna röjde han en viss trötthet och syntes
stundom likasom försjunken inom sig sjelf; »men»,
tillägger en af hans dåvarande åhörare, »då han
några minuter derefter höjde sin väldiga stämma och
lät sin vältalighets strömmar falla som Dalelfvens
majestätiskt dånande kaskader, trodde man sig ej
allenast höra, utan äfven se en Esaias eller Paulus,
i hvars ögon och anlete strålade en återglans af
Jehovahs ljus».
Somrarne 1837 och 1838 använde han till ämbetsresor
inom erkestiftet och fann, vid återkomsten till
Stockholm, hopade göromål, dem han utförde lika
nitiskt som vanligt; men ansträngningarna lade
honom på sjuksängen, hvilken han dock under sommaren
1839 lemnade för att öfvervara magisterpromotionen i
Upsala. Dagen derefter förrättade han en prestvigning,
presiderade i domkapitlet och bibelsällskapet
samt ämnade anträda en tredje embetsresa inom det
vidsträckta stiftet, då han åter nödgades intaga
sjuksängen, hvarifrån han icke mera uppstod. Den 30
Juni slutades hans verksamma lefnad. Dödsbudet mottogs
med sorg och bestörtning öfver hela riket, och sedan
lång tid tillbaka har intet enskildt dödsfall blifvit
mera allmänt beklagadt.
Wallin var af medellängd, men med fast kroppsbyggnad
utan fetma. De djupt liggande ögonen vittnade om
snille och tankekraft. De strålade eller blixtrade,
när han talade eller när han någon gång bland närmare
vänner tillät sig ett gladt skämt; eljest voro de
vanligen halfslutna, och man har såsom en egenhet
anmärkt, att hvitögat nästan aldrig syntes. Öfver den
höga, breda pannan låg oftast ett moln. Håret var i
yngre åren svart och lockigt, men grånade starkt på
ålderdomen. Hyn var ovanligt blek och öfver anletet
i dess helhet låg ett rörande uttryck af lidande och
djupt vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
