- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
383

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lagbunden konungamakt och motsatte sig allt hvad
han ansåg leda till dess försvagande. Han blef ock
derföre bittert klandrad af oppositionen, som i honom
fann den ihärdigaste försvararen af det bestående
samhällsskicket och den kraftigaste motståndaren till
alla af oppositionen yrkade omskapningar. Äfven de,
som icke älskade några omstörtningar, men dock önskade
en lugn utveckling af samhällsskicket, tyckte, att
Wingård icke sällan dref sin konservatism allt för
långt och motsatte sig äfven sådana förändringar, som
af tidsförhållandena påkallades. Dock måste äfven hans
motståndare erkänna den oafbrutna uppmärksamhet och
omfattande sakkännedom, med hvilken han följde alla
ärendens gång, äfven sådana som för hans embete voro
mest främmande; den kraft och klarhet, hvarmed han
framstälde sina åsigter; den öfverlägsna skicklighet,
hvarmed han ledde sitt stånds öfverläggningar;
det stora inflytande, han derigenom inom detsamma
utöfvade; den karaktärsfasthet och orubbliga
ståndaktighet, med hvilken han förfäktade hvad
enligt hans öfvertygelse var till fäderneslandets väl
ledande, utan att låta förmå sig i ringaste mån afvika
från denna öfvertygelse hvarken genom smädelser,
hån, hat eller öppet våld, hvarför han mer än en
gång var blottstäld, då han under riksdagarna, sedan
tidningarna utmålat honom såsom frihetens farligaste
fiende, hörde på gatorna hotelser riktas mot sig och
om nätterna hans fönster blefvo inslagna. Man rådde
honom ifrigt till mera försigtighet, men han ändrade
hvarken boning eller sofkammare och gick lugn sin väg
fram, obekymrad om alla hotelser. Detta mod väckte
till och med fiendernas beundran, så att anfallen i
tidningarna efter hand blefvo allt mera sällsynta.

Talareförmåga hade Wingård i hög grad och var i
synnerhet mästare i det improviserade föredraget; men
hans vältalighet var af en helt annan art än Wallins,
hvars storartade anda, fulländade periodbyggnader
och väldiga stämma Wingård saknade. I stället
egde han en övertalningsförmåga, som ansågs
snart sagdt oemotståndlig och afhördes alltid med
spänd uppmärksamhet, så snart han uppträdde såsom
talare, ty hans tal voro alltid rika på tankar, på
öfverraskande vändningar och, likasom hans skrifter,
i en för honom egen sammanträngd stil. Han var ock
ingen vän af långa, ordrika anföranden, och det enda
man mot honom såsom ordförande hade att anmärka,
var den otålighet, han icke kunde afhålla sig att
röja vid dylika yttranden.

Wingårds författare-verksamhet kunde för öfrigt
icke jemföras med Wallins. Den utgjordes mest af
embetsberättelser, predikningar och tal vid åtskilliga
offentliga tillfällen; men hans prestmöteshandlingar
väckte allmän beundran och togos flerstädes till
mönster. Han var dessutom känd för att ega stora
kunskaper, ansågs i mångsidig bildning och klassisk
lärdom stå högre än någon af sina företrädare, sedan
Benzelierne innehade erkebiskopsstolen, samt läste
allt det förnämsta, som icke blott i Sverige, utan
äfven i andra länder, utkom så väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free