Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i alla Geijers skrifter och stod i nära samband med
hans frihetskärlek. Begreppet frihet uppfattade
han dock helt annorlunda, än det uppfattades
af den tidens frihetsifrare i allmänhet, och
äfven hans egen uppfattning deraf var icke
alltid densamma. Hans frihetsbegrepp bildade
sig ursprungligen ur betraktelsen af svenska
bondeståndets urgamla sjelfständighet; men denna
uppfattning af frihetsbegreppet gjorde honom tillika
till afgjordt konungsk, ty, näst svenskens egen
urgamla frihetskänsla, var det Sveriges konungar,
som räddat Sverige från feodalismens träldom och
elände. Vid de flesta historiskt-vigtiga tillfällen
hade konungen och folket varit hvarandras pålitligaste
bundsförvandter, och detta innerliga samband mellan
konung och folk, hvilket såsom ett utmärkande drag
genomgår den vackraste delen af våra häfder, utgör
ock den egentliga betydelsen af Geijers bekanta sats,
att »svenska folkets historia är dess konungars». Men
just derföre tålte han ingen mellanlänk mellan
konungen och folket, och att adeln vid åtskilliga
tillfällen sökte göra svenska bonden lifegen var
för Geijer en hufvudanledning till den stränga, i
vissa hänseenden alltför stränga dom, han uttalade
öfver denna adel. Hans konungskhet gjorde honom ock
under större delen af hans författarebana till en
ultraismens försvarare, icke emedan han omfattat dess
politiska åsigter i allmänhet, men emedan han i en
stark konungamakt inom Sverige såg det säkraste värnet
för folkfriheten, hvars farligaste fiende han ej såg
i konungen, utan i adeln. Han började likväl efter
hand inse, att den ytterliga konservatism, som blifvit
rådande bland lärarepersonalen i Upsala och hvilken
han äfven sjelf länge omfattat, icke ledde till det
mål han åsyftat — och så inträffade hans s. k. affall,
som på sin tid väckte så mycket uppseende.
Striden mellan de tongifvande i Upsala och i
hufvudstaden hade en längre tid fortgått, med ökad
bitterhet å ömse sidor. Vid lärosätet beskylde man de
liberala tidningarna att predika omstörtningsläror,
som skulle leda till pöbelvälde och hela samhällets
upplösning; i Stockholmstidningarna åter förklarades
lärosätet för ett »ruttet samhälle», och, såsom
redan är nämndt, yrkades dess flyttning till
hufvudstaden, på det något lif måtte ingjutas i
det förstenade universitetet och lärdoms-högmodet
stäfjas genom beröringen med det rikare, friskare
lifvet i hufvudstaden. Geijer hade icke deltagit
i denna strid, men hans filosofiska, historiska
och religiösa forskningar hade gemensamt ledt
honom till helt andra åsigter än dem, som af
ultraisterne förfäktades, och han ansåg för en pligt
att offentligen uttala dessa åsigter. Så utgaf han
i Januari 1838 »Litteratur-bladet», i hvilket han
visade, att hans öfvertygelse i samhällets vigtigaste
frågor blifvit en helt annan, i vissa fall en motsatt
mot den han förut omfattat. Från konservativ hade
han nu blifvit liberal. Personlighets-principen hade
blifvit grundtanken i hans nya samhällslära. Han hade
i historien från tidehvarf till tidehvarf funnit en
fortlöpande kedja af bevis för menniskans oafbrutna
bemödande att bli klar för sig sjelf och göra sig
gällande. Personlighets-principen, förklarade han,
hade blifvit född med kristendomen; den hade i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
