Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 Carl
XIV Johan.
förres visor och den senares öfversättningar från
klassiska författare illa åtgingos, den svenska
teaterns företeelser togos i allvarsam upptuktelse och
framför allt Wallmark gjordes till. skott-tafla för
anfall, icke sällan öfvergående till otidighet. Både
han, Valerius och Wallin försågos ock med »timgusiska»
namn - Wallmark fick heta Markall, Valerius Amarulli,
Wallin Struthio ~ och uppsatsen i sin helhet var
visst icke fri från litterärt okynne; men den
var på det hela qvick och gladlynt, samt kan ännu
läsas med nöje, hvilket åter icke kan sägas om ett
slags dramatisk fantasi, kallad »Rimmarbandet»,
af Atterbom, upptagande slutet af Polyfems första
årgång och början af den följande. Det är i sjelfva
verket en smädedikt utan . qvickhet eller humor,
der, bland andra, äfven Leopold under vedernamnet
Polyhistrio gjordes till föremål för det oblygaste
anfall af en ung författare - Atterbom hade då nyss
fylt sitt tjugonde år - som ännu icke på något sätt
styrkt sin behörighet att bedöma denne allmänt vördade
veteran inom svenska vitterheten. Här påstods ock,
att Leopold, Valerius och Wallin voro »kräk, som
borde företaga sig något borgerligt nyttigt och
lemna litteraturen obesmittad». Valerius kallades
»ett slags buffel», och Wallin »en dvärg, som om
han egde vingar, kunde vara ett medelting mellan
fogel och insekt», o. s. v. Dylika otidigheter mot
högt aktade Vitterhetsidkare väckte allmän ovilja,
Hammarskölds hätska kritiker stötte många, och ehuru
åtskilliga grundade anmärkningar visserligen äfven
i tidningen förekommo mot den uppskrufvade pathos,
som onekligen hotade att blifva ett manér hos de
yngre Vitterhetsidkare, hvilka täflade om svenska
akademiens pris, antog likväl på det hela Polyfem
mer och mer egenskapen af ett skandalblad, fullt af
partisinne och personligheter. Allmänheten vände sig
ock alltmera från densamma och tidningen upphörde
18*2, efter att hafva mer skadat än gagnat den sak,
hvilken den skulle förfäkta; ty genom sin bitterhet,
sin orättvisa och sitt pöbel-språk väckte den ovilja
hos den upplystare allmänheten och misstro mot
åsigter, som på ett sådant sätt framhöllos.
Askelöf egnade sig nu åt embetsmannabanan och åt det
författarskap, vi här ofvan omnämnt. Livijn deltog
med honom i utgifvandet både af »Lifvet och döden»
och af »Läsning till utbredande af medborgerliga
kunskaper»; men vände nu hufvudsakligen sin håg åt
embetsmannaverksamhet och gjorde sig endast någon
gång påmint som litteratör.
Clas ’Johan Livijn, född i Skenninge 1781, student i
Lund 1800 och i Upsala 1802, hade der ifrigt deltagit
i det ofvannämnda sällskapet Vitterhetens vänners
förhandlingar och röjde genast ett sträfvande att
åstadkomma något stort och ovanligt. Han fann sina
vänners bemödanden matta och alldagliga, hvilket han
ock öppet gaf tillkänna i satiriska xenier, i hvilka
han gycklade så väl med sällskapet i dess helhet,
som med hvarje ledamot särskildt och icke minst med
sig sjelf. Emellertid flyttade han redan i slutet af
1803 till Stockholm och, sedan han vårterminen 1805
i. Upsala undergått erforderliga examina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
