Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitter het en.
481
äfven sedan -hans egen glädje började mer och mer
störas af ekonomiska bekymmer.
Det visade sig nemligen alltmera, att han af naturen
icke var skapad för ett verksamt affärslif, och för
sin egen och sin talrika familjs utkomst hade han
slutligen inga andra tillgångar, än han kunde bereda
sig genom sin författareverksamhet; »men», anmärker
hans biograf Atterbom (Biogr. Lexikon, XXIII: 63),
»klemigt uppfödd såsom förmögna föräldrars ende
son, af natur och vana älskande makligheten och
sällskapslifvet, dessutom sjelf alltid med förkärlek
omfattande poesins renare och strängare former, sågs
han dock nu på den bana, der uppgiften var att afvärja
nöden från de sina, framskrida med orubbligt jemnmått
af energi och resignation; i djup enslighet sålunda
uthärdande år från år, tidigt uppstigande och nästan
hela dagen arbetande». Så uppstodo romanerne »Två
herrar och en narr», 1842, »Carl XI, Rabenius och
hexeriprocessen», 2 delar, 1845, »Wasa-ättlingarne
i Rom», 1,846, »Cecilia Wasa», 1846, »Seton,
en skildring från slutet af förra århundradet»,
4 delar, 1847, »De Sammansvurne, eller Mord och
kröning», 3 delar, 1849, utom åtskilliga noveller
och andra uppsatser. Ehuru hans diktningsgåfva var
öfvervägande lyrisk och han aldrig varit stark i
reflexion eller förvärfvat någon djupare verlds- och
mennisko-kännedom, hade han dock, genom allvarliga
häfdeforskningår sökt för sina historiska romaner
vinna hvad sam felades honom i de antydda* hänseendena
och förvärfvade äfven en allt ledigare och lifligare
berät-taregåfva. Ledigt berättade äro ock i allmänhet
hans romaner, om de ock ej intaga någon högre plats
inom denna diktart. Bäst lyckad anses hans Seton.
Hans författareverksamhet inskränkte sig emellertid
äfven under detta skifte af hans lefnad icke till
dessa romaner och noveller. Han författade äfven
ett tragiskt skådespel »Antonius och Cleopatra»,
ett lustspel »Pokalen och ringen», sångspelen
»Estmötet» och »Riddar Tynne», samt hade redan
1821 utgifvit en samling »Evangeliska romanser» och
utgaf 1843 »Wasa-grafven i Upsala domkyrka. Sånger
al fresco». Zeipel var sålunda en ganska flitig
författare och visst icke utan begåfning, men
i allmänhet intog han dock i sina vänners och i
den nya skolans omdöme en högre plats inom svenska
vitterheten, än en oveldig granskning kan tillerkänna
honom. Han afled i Februari 1849.
Utom de omnämnde vitterhetsidkarne inom de särskilda
vittra skolorna uppträdde under detta tidskifte
åtskillige framstående skalder, som icke tillhörde
någon af dessa skolor, men som äfven väl förtjena
eri närmare bekantskap.
Erik Johan Stagnelius, född den 14 Oktober 1793
på Öland, der fadern, Magnus Stagnelius, sedermera
biskop i Kalmar, då var kyrkoherde, röjde tidigt en
ovanlig både vettgirighet och fattningsgåfva, blef
student i Lund 1811 och i Upsala 1812, der han 1814
tog kansli-examen, hvarefter han följande året blef
anstäld vid eckle-
S t ar d ack o. Bäckström, Ber, ur Sv. f list. X,
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
