Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsmännen - Carl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 Carl
XIV Johan.
innan nästa riksdag begynte. Han tillhörde vid
riksdagarna den moderata oppositionen, men var
alltför godmodig och blygsam att framstå som dess
chef. Snarare uppträdde han såsom medlare mellan den
och det motsatta partiet. Hans redbara karakter, som
aldrig lemnade rum för minsta misstanka om dubbelt
spel, hvarifrån åtskilliga den tidens oppositionsmän
visst icke voro frie, förvärfvade honom aktning och
förtroende af jnotståndare så väl som -partivänner,
och såsom talare egde han så öfverlägsen förmåga,
så okonstladt hans föredrag än var, att få kunde
deri med honom jemföras. I alla hänseenden gjorde
han sig väl förtjent af den inskrift, som ristades
på stenkorset öfver hans graf å Frenninge kyrkogård:
»En man af folket och för folket».
Carl XIV Johan.
Vi hafva i det föregående omnämnt det fördelaktiga
intrycket af Carl Johans första uppträdande härstädes,
och huru synnerligast de qvinliga medlemmarna
af den kungliga familjen samt den högre adeln,
med rika minnen från Gustaf III:s tid, icke litet
öfverraskades af att i den franske marskalken, som
från ledet uppstigit till sin höga värdighet, finna en
fulländad verldsman, hvilken sjelfva Armfelt fann »på
ett obegripligt sätt påminna om Gustaf III». Man fann
ock snart i denne »fulländade verldsman» en påtaglig
öfverlägsenhet äfven i mycket annat. Ledningen af
Sveriges förhållanden till främmande makter öfvertog
han genast, och ett ganska talande bevis på hans
öfverlägsenhet är, att han förmådde leda dessa
förhållanden i en motsatt riktning mot den, som
omfattats både af svenska regeringen och af svenska
folket, men hvilken utgången slutligen visade vara
till bådas lycka.
I afseende a den inre styrelsen kunde Carl Johan,
obekant med dithörande förhållanden, från början
icke utöfva samma inflytande, men hans inre politik
vittnar dock om samma öfverlägsenhet. Han visade
sig synnerligen angelägen att respektera hvad som
var svenskt, som uppväxt med vår historia, var eget
för vårt lands läge och intressen, samt sökte så
mycket som möjligt bringa de förra söndringarna i
glömska och genom ett försonligt, förbindligt sätt
vinna äfven anhängarne af det förra konungahuset,
hvilka han visste vara sina vedersakare. Han hade i
Paris, när Lagerbjelke underrättade honom om hans
val till svensk tronföljare, lofvat »vördnadsfull
tillgifvenhet för den gamle konungen, högaktning för
svenska nationen, kärlek till det goda, rättvisa,
oveld, ordningens upprätthållande, förtjenstens
belöning, vänligt mottagande af alla, föredöme i
striden, mildhet och godhet mot folket» - och dessa
löften fann man äfven uppfylda.
Särskildt anmärktes, huru han vid alla tillfällen
egnade Carl XIII en verkligt sonlig vördnad och
tillgifvenhet. När, under konungens sjukdom, Carl
Johan förestod regeringen, infann han sig hos den
gamle hvarje aftop, för att gifva honom clel af hvacl
som under dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
