- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tionde bandet. Carl XIII. Carl XIV Johan /
538

(1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

538 Carl
XIV Johan.

Ehuru hans bildning väl, efter all anledning, varit
grundlagd, innan han vid sitt sextonde år lemnade
fädernehemmet, fortgick den dock hufvudsakligen
under intrycken af ett rörligt lif och fulländades
under Frankrikes revolutionsyra samt derpå följande
krig. Deraf härrörde troligen äfven hans lifliga
sinnes vana att i en ringa sak se upprinnelsen till
vigtiga tilldragelser, och härigenom alstrades dels
en viss böjelse för misstänksamhet och dels hans tro
på förebud af händelser, som komme att inträffa.»

»Tron på försynen var hos honom uppriktig, och ofta
yttrade han sin vördnad för dess underbara ledning,
sägande, att »man skall handla efter bästa förstånd,
den gode Guden gör det öfriga.»

»Sjelfständighetens frihetskänsla var stadigboende i
hans själ ifrån först till sist: såsom underofficer,
general och marskalk lika väl som, intill sista
ögonblicket, på tronen.»

»Aktning för andras rätt var hos honom ett hufvuddrag,
och om han någon gång fann sig af öfverilning hafva
förorättat en underlydande, så godtgjorde han detta
mångfaldigt, hvarföre han ock egde vänner, som voro
trofasta intill lifvets slut. Ansåg han sig emellanåt
ej ega full rätt att befalla utförandet af sin önskan,
sade han: »Det är icke min vilja, utan min begäran,
såsom af en vän till en annan.»

- »Lagen», sade han, »är öfver regenten och öfver
representationen.»

»När han riktigt lofvat någonting, höll han ock det
gifna löftet. Men ofta nog - likasom man ofta hoppas
eller tror hvad man önskar

- ansåg man gjorda förespeglingar såsom löften och
omtalade oriktigt såsom verkligen gifna sådana,
hvilka sedermera, då förhoppningen felslagit, ansågos
såsom svikna. Missförstånd i dylika hänseenden,
hvarigenom man gjorde konungen orätt, uppkommo äfven
ofta af okunnighet uti franska språket.»

»Blef han missnöjd med något eller någon, sparade
han ej på häftiga uttryck för sitt misshag, och
hans närmaste omgifning var ofta föremål för dylika
utbrott, oftast i angelägenheter af mindre vigt;
men denna omgifning visste ock, att dessa uttryck
inneburo mera en tillrättavisning än utgjutelsen
af verklig vrede, så att, då stormen slutat, det
vanliga goda bemötandet genast återkom. I vigtigare
fall behöll han mera lugn och större sjelfbeherskning,
samt hade till föresats att icke skilja sig från någon
annat än på vänlig fot, eller åtminstone under ett
tillfredsställande förhållande. Emellertid qvarstod
alltid i hans förvånande minne intrycket af det som
tilldragit sig, fastän han icke yppade det, hvarken i
ord eller gerning, eller tillät något agg qvar-blifva
i sitt uppriktigt förlåtande sinne.»

»Framför allt afskydde han spel och dryckenskap,
hvilka laster han ansåg göra menniskan oduglig till
allt nyttigt.»

»Af vårt språk förstod han mera, än man i allmänhet
förestälde sig, och använde äfven understundom några
ord deraf i tilltal till personer af allmogen under
sina resor genom landsorterna. Till soldaten yttrade
han aldrig annat än svenska, men ville derpå icke
hålla något

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:41:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/10/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free