Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgaf det genast vid anfordran, mot det han
fick fritt aftaga med sin egendom, och bönderne brände
sedan slottet neder i grund.
Derpå kom ordningen till Piksborg, som låg på Bolmsön
i sjön Bolmen. Detta fäste delade samma öde som
Trelleborg[1].
Men vi vända oss nu till de vestra landskapen och
den tredje skaran, som anfördes af Engelbrekt sjelf.
Engelbrekt vände sig åt nordvest och tågade från
Söderköping upp åt Nerike, der han snart åter visade
sig för Örebro. Mattis Kättilberg hade förgäfves
väntat undsättning, och då ingen utsigt dertill fans,
var han vijlig att öfverlemna slottet Engelbrekt å
sin sida, som såg vida längre framför sig än öfver
Örebro slottstorn och som visste, huru maktpåliggande
det var att ej liksom hakas fast vid en enda punkt,
underkastade sig gerna det vilkor fogden uppstälde,
nemligen erläggandet af 1,000 mark penningar.
Sedan sålunda allt var bestäldt vid Örebro, drog
Engelbrekt in i Vestergötland ned emot Axevalla. Af
detta gamla slott, hvars ålder går upp i hedendomen
och sålunda täflar med de äldsta i riket, finnas
nu mera knappt några öfvervuxna stenar qvar mellan
de höga löfträd, som med sina kronor öfverskugga
platsen. Midt på den gamla borggården växer ett
ovanligt stort enträd. Slottet skall hafva varit
omgifvet af åtta skansar och på en af dem ligger nu
säteriet Hargärdet. Man kan ännu härifrån följa spåren
af en vall, som sträcker sig öfver slätten fram till
landsvägen. En stenlagd väg ledde fordom till slottet,
men nu mera finnes af den intet spår.
Det är eget att vid en sådan gammal ruin tänka sig
tillbaka till gångna tider och lyfta på den flik
af häfdernas duk som ligger utbredd deröfver. Äfven
här lefdes en gång ett friskt och kraftfullt lif. Då
löpte vallarna och grafvarna oförstörda öfver heden
och murarne och slottstornen sträckte sina spiror
mot skyn, och rundt deromkring växte timmerhög
skog. Här satt en gång den ståtlige konung Inge,
han, som äfven af fienden erkändes för den ypperste
bland män, här höll gamle Sverker sitt glada hof,
der skalderne sjöngo till den undersköna prinsessan
Sofias lof. Riddaren och hans följe red genom
skogen och jaktfalkarne skakade otåligt sina fångsel
och jägarhornen smattrade i månljus natt. Snart
förändrar sig taflan. Stridslurar ljuda, ilbud komma
sprängande på löddriga hästar, striden går löst för
den afsatte Valdemar mellan Erik Menved och Magnus
Ladulås. Och de följande folkungastriderna ligga äfven
inflätade som blodiga blommor i Axevallas minnesduk.
Nu innehade Anders Nilsson, en dansk, Axevalla slott
och var konungens fogde. Han var liksom de öfrige
konungens fogdar hatad af Vestgöta-allmogen. Så fort
Engelbrekt kom framför slottet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
