Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erkebiskop Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta och det följande året men allt tydligare visade
det sig, att erkebiskop Olof hade rätt och konungen
orätt.
Ifrån Rom begaf sig erkebiskopen till kyrkomötet
i Basel, och, sedan han der med tillbörlig ära
blifvit mottagen, återvände han hem och tillträdde
sin erkebiskopsstol. Detta skedde dock icke i följd af
någon eftergift från konungens sida, utan derför att
han måste låta saken bero. Engelbrekt och Sveriges
allmoge gåfvo honom ej tid att fullfölja tvisten.
År 1435 i Mars skref erkebiskopen till Baslermötet,
att han nu var insatt i sitt embete, att striden
mellan konungen och de förnäme för tillfället hvilade
och att man väntade på ett nytt möte, der allt skulle
bringas till ordning och fred. – Detta bref finnes
i original i riksarkivet. Det är derför möjligt,
så vida icke två likalydande blifvit uppsatta,
att det aldrig blifvit afskickadt, helst som ett
bref af liknande innehåll ett par veckor efteråt
skrefs af biskop Thomas i Strengnäs och biskop Knut
i Linköping, också till Baslermötet. Här anföras med
en viss utförlighet orsakerna till oenigheten med
konungen, men skrifvelsen slutar med den försäkran,
att, endast om konungen icke ville hålla Sveriges
lag, skulle han blifva förlustig Sveriges krona.
Utom erkebiskop Olof uppträdde äfven en annan
svensk på kyrkomötet i Basel. Det var den ofvannämnde
biskopen i Vexiö Nils Ragvaldsson. Det var en kraftfull
och lärd man, som synes vid mötet hafva åtnjutit ett
högt anseende.
Vid mötet uppstod tvist om rangen mellan ombuden för
de olika länderna. Bland andra skäl för högre rang
anfördes äfven tiden för kristendomens införande
i de olika rikena, så att ombudet från ett rike,
hvars invånare voro tidigare kristne, skulle taga
företrädet framför ombudet från ett, der kristendomen
var yngre. Af tvisterna härom tog sig biskop Nils
anledning att uppträda. Han ogillade på det högsta
dessa rangtvister, då man hade vida angelägnare saker
att afgöra; men för att icke hans fädernesland skulle
lida vid jemförelsen med de länder, hvilkas mäktiga
representanter nu sutto framför honom, höll han ett
tal »om Sveo-gotiska rikets ålder och hälighet». Han
visade, att Göterne, Öst- och Vest-Göter, voro förr
kristne än de flesta af de då varande konungarikena,
och på den grunden borde han såsom de i götiska
rikenas ombud hafva antingen det främsta elfer näst
det främsta rummet vid mötet, liksom den götiske
konungen intog det främsta eller näst det främsta
rummet bland kristna konungar.
Biskopens tal väckte mycket uppseende och förskaffade
honom ett högt anseende för lärdom och insigter,
men rangen Europas riken emellan bestämdes då
liksom ännu af helt andra saker. Flera af mötets
deltagatre ogillade också Nils Ragvaldssons tal. En
biskop Alfons från Carthagena i Spanien sade, »att
de Göter, som utvandrat, voro vida utmärktare än de,
hvilka qvarstannat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
