Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men den ovilja, Engelbrekt hyste mot en trolös
svensk man, var dock ej ensam för sig tillräcklig
att framkalla Bengt Stenssons hat. Dertill fordrades
något mera, och man tror sig hafva funnit detta
deri, att Bengt Stensson skall haft förhoppningar
att erhålla Örebro slott och län af konungen. Detta
fick Engelbrekt, som vi veta, och i den bedragna
förhöppningen kan väl ligga en giltig förklaring
för herr Bengts hat, i synnerhet om man derjemte
besinnar, huru ringa Engelbrekt betraktades af
herremännen, och huru mycket djupare till följd deraf
harmen skulle kännas ätt se sig förbigången. På den
punkt, forskningarna inom vår medeltids historia
för närvarande stå, måste dock allt rörande denna
omständighet blifva gissningar.
Engelbrekt gaf den begärda lejden, och herr Bengt
kom ridande till Örebro. Här sammanträffade de båda
männen, och herr Bengt frågade, »om hän finge vara med
fred i riket; han ville hänskjuta sin sak till rådets
dom?» – »Viljen I så göra, herr Bengt», svarade
Engelbrekt, »af mig skolen I icke röna något ondt!» –
De öfverenskommo då, att frid skulle vara emellan
dem och ingen skada den andre samt båda komma till
rätta inför riksens råd vid pingsten, som då inföll
den 27 Maj. På denna dagtingan ingick herr Bengt
både för sig och för sin son Magnus, och tvänne män
Sone Pedersson och Germund gingo i borgen för hans
löfte. Engelbrekt lofvade likaledes för sig och alla
sina män, »att af honom eller hans folk skulle ej herr
Bengt eller hans son finna någon men». Äfven för honom
gingo tvänne i borgen, Johan Andersson och Kettil.
Många häftiga ord hade fallit härunder, men när saken
var uppgjord, räckte Engelbrekt riddaren handen och
bjöd honom till gäst hos sig på slottet. Der gick
rikligt till, månget skämtord yttrades om qvällen,
och riddaren var glad och vänlig till sinnes, så
att Engelbrekt trodde, att de skildes åt som goda
vänner.
Herr Bengt bröt upp till Göksholm, Engelbrekt skulle
nu anträda färden till Stockholm.
Tvänne båtar tillreddes att föra Engelbrekt, hans
hustru och några svenner öfver Hjelmaren. Engelbrekt
valde detta sätt att färdas, såsom mindre
ansträngande. Det är också sagdt, att riddar
Bengt aftonen förut under samtalet på Örebro slott
tillstyrkt Engelbrekt att taga denna vägen, liksom
för att riktigt locka honom i fällan. – Engelbrekt
var ännu så svag, att när han skulle från slottet
begifva sig till stranden, der båtarne lågo, måste
han lyftas på och af hästen och sedan nedbäddas
i båten. Engelbrekts beväpnade följe skulle rida
landvägen till Stockholm. Vårliga vindar flägtade
den sjuke till mötes öfver sjön, båtarne lade ut
och rodden gick friskt undan. Mot aftonen fick man
Göksholms torn i sigte.
Göksholm var ett gammalt Folkungagods, som
nu tillhörde Bengt Stensson (Natt bch Dag). Det
ligger på södra stranden af Hjelmaren på en halfö,
som skjuter ut i sjön. Norr om denna halfö, skild
derifrån genom ett smalt sund, ligger en liten
holme. Har beslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
