Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ej finge undsättning inom åtta dagar skulle de
öfverlemna slottet utan vidare dröjsmål och sjelfva
få fritt aftaga.
När Carl återkom till Stockholm, väntade honom
en sorgepost. Hans husfru, den ädla och sköna fru
Brita låg för döden. Med sorg skyndade, han till
hennes sjukläger, men hon dog samma dag.
Nu nalkades dagen då Nyköpings slott skulle
öfverlemnas. Erik Puke, som nu var återkommen till
Stockholm, förmådde erkebiskopen att sammankalla de
närvarande rådsherrarne och förestälde dem faran af
att sända Carl Knutsson ur staden till Nyköping, om
något skulle förefalla under tiden. »Det ärendet»,
sade han, »kan väl en annan utföra, hvem eder
lyster dit sända!» – Detta syntes rådet klokt, och
de tillkallade genast marsken samt lät honom förstå
sin vilja.
»Hvad är eder mening dermed?» sporde då marsken. Man
svarade honom, att folket behöfdes i staden, och
att man fruktade att det skulle draga med marsken
till Nyköping. »Varen derför utan fruktan», svarade
denne, »jag skall nog veta försvara staden, der
skall ingen lida skada!» – Derpå hade herrarne i
rådet intet att invända, och Erik Puke såg sin plan
öfverändakastas. Vid utgåendet ur rådet sade han
till marsken: »Faren ej till skepps, utan hellre till
häst!» – »Jag kan ej, mina hästar gå alla på bete.»
– »Jag vill få eder nog både hästar och svenner»,
invände Erik. – »Låt svennerna blifva», svarade Carl,
»jag vill dock hafva med mig helt få och ej mer än
två båtar; skepp och folk låter jag här vara.»
Det berättas, att Puken sedan ämnat öfverfalla Carl
vid Telje, som, han då innehade, men att Carl genom
en af sina vänner fått på förhand underrättelse
derom och påskyndat sin resa, så att han undgått
faran. Han hvilade icke, heter det, förr än båtarne
voro dragna öfver näset vid Telje och han var på
väg in i Nyköpingsskären. Är det sant, så visar det,
huru Eriks hat ökades, steg för steg.
Innan marsken lemnade Stockholm, kom bud och bref
från Hans Kröpelin, att han jemte en dansk riddare
Mårten Jönsson skulle såsom konung Eriks sändebud
infinna sig i Vadstena vid pingsttiden tillika
med fullmäktige från Lybeck och Hamburg. Vid
underrättelsen härom beslöt rådet att på utsatt
ställe möta konungens utskickade. Troligen var det
om detta ärende, som rådet skref bref till Engelbrekt
och kallade honom till Stockholm.
Ej långt derefter, dock sedan marsken lemnat staden,
kom nyheten om Engelbrekts död, hvilken troligen
hann Carl Knutsson vid Nyköping. Det berättas[1]
att han några få dagar efter, sedan han emottagit
underrättelsen, låtit utgå bref och befallningar
till alla rikets landskap med förbud att oroa
Magnus Bengtsson eller på något sätt lasta eller
förklena honom, ja, ej ens förebrå honom Engelbrekts
död. Ingenting skulle i högre grad än detta bref tala
för den tillfredsställelse, hvarmed marsken mottagit
nyheten om sin store medstyresmans död. Men det är
knappast troligt, att Carl vågat taga ett så djerft
steg. Att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
