Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stensson och mig, honom säger jag opp: ty jag vill
ej hålla mina fiender så lätta, som jag hafver förr
gjort. Skrifvet Arboga under mitt sigill.»
Brefvets innehåll, som helt och hållet öfverensstämmer
med Erik Pukes öppna och rättframma väsende, synes
bekräfta vår uppfattning af honom och hans förhållande
till Carl Knutsson.
Sedan marsken läst brefvet, satt hån tyst en stund,
men vände sig sedan till sina män och sade: »Nu må
en hvar se, hvad kärlek Erik vill visa mig; nu får
jag röna, såsom många hafva sagt mig förut, att Erik
vill mig förråda!» – Naturligtvis var ibland marskens
folk och anhängare det talet gängse, att Erik var
en förrädare. Till dessa hans anhängare hörde också
rimkrönikans författare. Marskens ord till sitt folk
voro derför helt och hållet på sin plats. Han antog
en glad och modig uppsyn och sade: »Nu vilja vi röna
vår mandom. Gören eder nu alla glade, det blifver
vår lycka i dag; vi vilja nu förvärfva pris och ära
och våra värsta fiender förderfva!»
Derpå steg han af hästen och föll på knä, knäpte ihop
sina händer och båd till Gud om hjelp i striden. »Gud,
du som rätter domare äst», sade han, »du vet bäst
min vilja, hafver jag detta af honom förtjent, sänd
då din hämd öfver mig; gör han mig orätt, låt då
din hämd drabba honom!» Derefter reste sig marsken
och bad sina män gifva honom ett godt råd. Han sjelf
tyckte, att de borde rida till Arboga och gästa Erik,
huru det än månde gå, vore de alla vid god tröst,
skulle Erik aldrig komma helskinnad derifrån.
Hans män, som sutit af liksom marsken, gingo
tillsammans och öfverlade, hvad som vore bäst att
företaga. De tyckte, att man genast borde vända om och
rida till Vesterås samt väl förse detta slott med folk
och kost och sedan skynda till Stockholm att försäkra
sig om slottet der. Marsken fann deras råd godt och
alla sutto snart åter till häst samt redo åter till
Köping, lemnande de två borgmästarne att berätta,
huru Eriks fejdebref blifvit emottaget.
Emellertid sände marsken genast en del af sitt
folk under anförande af Hans Hädevik till Örebro
att försäkra sig om detta fäste, som Engelbrekts
folk öfverlemnat åt honom. Sjelf red han genaste
vägen till Vesterås. När han kom dit, det var
på söndagseftermiddagen, lät han sammankalla
stadsfogdarne och borgmästarne och båd dem anskaffa
allt hvad de kunde för slottets bespisning,
mot betålning. Men marsken erhöll icke sådana svar
han önskade och stadsinnevånarne visade honom i
allmänhet ingen bevågenhet. »Vi våga ej», sade
borgmästarne, »efterkomma er begäran; när Erik med
allmogen kommer och får höra slika tidender, så
låter han ögonblickligen bränna vår stad i grund?»
– Man finner sålunda ej blott allmogen, utan äfven
städerna här i vestra Mälarängden på Pukens sida,
och i Vesterås finner man till och med Puken i spetsen
för allmogen betraktas såsom mäktigare och farligare
än Carl sjelf.
Ögonblicken voro dyrbara och faran hotande.
Carl grep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
