Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en myckenhet slädar fullastade med matsäckar. Allt
fördes upp till slottet. Detta försiggick
med en sådan skyndsamhet och ordning, att
det dröjde innan underrättelsen derom hann
till lägret och Pukens folk. Så fort sig göra
lät efter den genomvakade natten, sutto Puken
och hans hofmän upp, och bönderne skockade sig
omkring. Knappt ryckte de fram emot staden, förr
än marskens folk drogo sig tillbaka till slottet.
Nu fann Erik omöjligheten att vid detta tillfälle
komma i besittning af Vesterås slott. Han lemnade
derför Vestmanlandsbönderna och drog uppåt Dalarne.
Carl Knutsson var redan i antågande. Söndagen den
16 December lemnade han Stockholm, såsom nämndt
är, och det dröjde ej länge förr än han genom sina
kunskapare fick besked om att Puken begifvit sig uppåt
Dalarne. Carl påskyndade derför sitt tåg att försäkra
sig om Mälarlandskapen. I Enköping sammankallade han
bönderna från Fjerdhundraland och tog trohetsed af
dem. I Vesterås voro Vestmanländingarne på hans
kallelse till mötes. Här satt marsken till häst
med sina hofmän framför slottet och bönderne stodo
i en ring omkring. »Han lät» – säger rimkrönikan –
»såsom man plägar, sätta ting i ring.» Med vältalighet
förehöll marsken bönderna det oråd, de tagit sig
före, då de emot tro och lofven börjat belägra
hans slott. De tillfångtagne bönderne stodo midt i
ringen; deras egna gerningar dömde dem. – Fyra de
farligaste bönderne ur den fångna hopen framkallades
och dömdes till döden. De gjorde sitt skriftermål
och brändes sedan å bål. De öfriga fingo nåd.
Från Vesterås red marsken till Thorshälla. Här hade
alla borgarena rymt staden, sedan de infört sin
redbara egendom i kyrkan. De hade troget hållit med
Erik och mycket verkat för honom hos allmogen. Carl
sände bud till stadsboarne, att, om de ville
återvända, skulle de erhålla tillgift. Men de
kommo ej, och då befalte Carl att klockaren
skulle framkallas för att uppläsa kyrkodörren,
och huru mycket denne än prutade mot, måste han
dock efterkomma marskens vilja. Kyrkdörren öppnades
och allt borgarenas gods utbars samt delades mellan
marskens män. Något af kyrkans och prestens egendom
lärer tillika följt med, men det skall marsken hafva
låtit sitt folk återbetala.
De sammankallade Rekboarne tilltalade derefter Carl
med stränghet. »Han ville sköfla dem i grund, om de
ej fölle till fota.» De lofvade lydnad och sluppo
med några penningeböter. – Nu var julen inne, och
Carl red med sina män till Arboga.
Nerikesbönderne svuro honom äfven trohet, men skulle
dock erlägga böter, som fingo namn af skumpeskatt.
Medan Carl vistades här i trakten, kom bref från
Dalkarlarne och Carls fogde hos dem, Hans Mårtensson,
att de ville stå fäste med Erik Puke, samt lefva och
dö med honom. Marsken lät genast uppbåda mera folk,
som också samlade sig till honom både från Upland,
Östergötland, Småland och Vestergötland. Vesterås
var den bestämda mötesplatsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
