Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herremötet i Strengnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke på detta möte någon målsman. Om också ingen bland
dem kunde förneka den makt, som allmogen bildade,
fans dock ännu ingen, som ville göra gemensam sak
med allmogen. Väl började Carl Knutsson betrakta sin
gamle frände, Christer Nilsson, med misstänksamma
blickar, och båda ville väl begagna allmogen, men ej
göra allmogens sak till sin.
En förelöpare till striden mellan båda dessa herrar
visade sig vid detta möte i fråga om Stockholms slott,
som vi veta att båda innehade. Men saken afgjordes så,
att drotsen fick Nyköpings slott, och marsken behöll
Stockholms slott ensam, så att hans vilja segrade
i hufvudsaken, enär han innehade rikets vigtigaste
slott.
Efter mötet i Strengnäs redde sig herrarne att fara
till Kalmar. Men när de som foro sjövägen kommo
till Idasund i närheten af Vestervik, fingo de
underrättelse från konungen, att han ej kunde infinna
sig i Kalmar förr än senare på året, i September.
Marsken hade tagit landvägen och hunnit till Högsby,
då bref mötte honom från Christer Nilsson och herrarne
i Kalmar, att konungen ej skulle komma till mötet,
hvarför ej detta kunde komma till stånd, och drotsen
båd tillika att marsken ville invänta honom och de
öfriga hernarne i Skeninge.
Efter hvad rimkrönikan gifver vid handen, blef dock
icke något möte i Skeninge af, utan drotsen och
erkebiskopen äfvensom biskop Magnus Tavast i Åbo och
Hans Kröpelin begåfvo sig till Danmark, »och mente
sig ej åter till Sverige draga, förr än de konungen
med sig hafva.» Detta sporde marsken i Skeninge,
dit han begifvit sig.
I Danmark fingo de fyra herrarne »tidender ramma»,
som visade dem, att stämningen der var i hög grad
fiendtlig mot konungen. »Konungen tog slotten
af danskarne», heter det, »och gaf dem åt sina
’fadder’[1]; han ville gripa och slå de danska och
ämnade de svenska samma öde.» Drotsen och erkebiskop
Olof stannade i Lund, men biskop Magnus och Kröpelin
fortsatte vägen att träffa konungen.
Konungen hade tidigt på året, så fort isen bröt upp,
begifvit sig till Preussen, der han underhandlat
med ordenshögmästaren om hjelp emot sina upproriska
undersåtar. Derpå kunde väl ej högmästaren ingå,
men han lät tvänne skepp ledsaga konungen till
Gotland. Med undsättning från Pomern ämnade konungen
tvinga Danmark att erkänna hertig Bogislaw för
konung. Han låg med sin flotta vid Rügen, färdig
att afsegla, då sändebud kommo från Danmark med så
starka föreställningar om danska folkets rätt att
efter hans död välja sin konung, att han afstod från
sitt företag. Han återvände då till Danmark och skall
hafva tillbringat vintern 1437–38 på Vordingborg.
Förmodligen var det här som de svenska herrarne
träffade honom. De förklarade för honom, att om
han ville hålla Kalmaredagtingan, skulle han fritt
få Sverige åter, men derpå gaf konungen ingen akt;
dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
