Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson riksföreståndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vi följa riksföreståndaren och de strider, som
nu förestodo honom.
Mot slutet af året begaf sig Carl till Vesterås,
och i följd af de underrättelser, som han här fick
af sina fogdar, att från Dalarne högst obetydligt
af skatten influtit och att alldeles intet af de
böter, som allmogen förbundit sig erlägga i bot för
marskens svenner, blifvit erlagdt, lät Carl genast
sitt folk samla sig i Vesterås. Härifrån ryckte han
strax efter mårtensmessan upp i Dalarne. Allmogen
var på Carls befallning samlad vid Gagnefs kyrka,
men de voro försäkrade om att oskadde få komma fram
och tillbaka. Riksföreståndaren talade till dem och
förestälde dem deras ofog, men gaf dem nåd, sedan de
lofvat utgöra skatt och böter. Från Gagnef red Carl
till Tuna och Hedemora och afhandlade med allmogen
på samma sätt, och bönderne svuro honom trohet.
Derefter lemnade riksföreståndaren Dalarne och red
åter till Vesterås, hvarifrån han skref till drotsen
om huru det gått honom i Dalarne samt bad honom i
början af nyåret möta i Söderköping. Dit kallade han
ock genom bud och bref de öfriga herrarne att rådgöra
om rikets bästa, om Kalmar och de öfriga slotten. Det
dröjde ej länge, förr än han emottog drotsens svar,
som afrådde det stora mötet, förebärande den
stora tungan för allmogen af de många hästarna.
Ungefär samtidigt kom bref från Nils Ragvaldsson,
som då var erkebiskop. Han bad att Carl ville möta
honom i Enköping, emedan han hade vigtiga saker att
meddela. Carl begaf sig derför till Enköping, och
der voro utom erkebiskopen flere herrar honom till
mötes, äfven Bengt Jönsson af Oxenstierneslägten,
Christer Nilssons måg, den ende i denna slägt, som
nämnes med loford. Så fort herrarne kommo tillsammans,
lät erkebiskopen Carl förstå att drotsen stämplade
mot honom. Carl förundrade sig deröfver. »Vi blefvo
i Stockholm», sade han, »väl förlikte, och sedan dess
har ingen sport, att jag med ord eller gerning gjort
honom emot.» – »Det våller, att han ej fick behålla
sina län», svarade herrarne; »vi hafva förstått hans
fiendtliga sinnelag deraf, att han ej vill skilja sig
från sina svenner.» – »Här äro ock flera», sade då
Carl med en viss skärpa i tonen, »här äro ock flera,
som ville hafva så många län som han; mera län får
han ej nu. Vi hafva svurit många eder att aldrig
anamma konung Erik, och vill drotsen troget stå oss bi
och ej något band mot riket binda, då vill jag gerna
skifta honom det bästa, lika visst som om han vore min
fader, det kunnen I säga honom uppenbart. Men der som
jag finner honom vilja gå mot riket och här indraga
konungen mot vår vilja och till vår skada, då sägen
honom fritt ut, att jag vill fara efter hans värsta,
som om han hade slagit min fader ihjel.»
Dermed vände sig Carl till Bengt Jönsson och sade: »Viljen I,
herr Bengt, sitta upp och rida till Nyköping samt framföra denna min
helsning till drotset.» Erkebiskopen och de närvarande
biskoparne förenade sig i denna anhållan med riksföreståndaren, och
riddaren svarade, »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
