Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christofer och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi känna honom till en del redan af det
föregående. Efter erkebiskop Olofs död, postulerades
Nils, då biskop i Vexiö, till dennes efterträdare
och stadfästades i sitt nya embete (sannolikt) af
mötet i Basel, som för tillfället var mäktigare än
påfven. Erkebiskop Nils skall hafva varit en klok och
erfaren man samt dertill mild och välgörande. »Han
var» – säger Ericus Olai, som var hans samtida och
med honom stått i personlig beröring – »i allt sitt
förhållande lugn, bland både prester och lekmän mycket
vänlig, from, rättrådig, mild, gudfruktig, klok,
frikostig.» Huru han som medlem af rådet deltagit
i de föregående händelserna, det hafva vi sett af
det föregående. Vi finna honom emot Carl Knutsson
på Christer Nilssons sida, så länge utsigterna för
konung Eriks bibehållande voro möjliga; vi finna
honom sedan på Carls sida mot Christer, när denne
fortfarande sökte verka för denne konung, äfven
sedan alla utsigter för honom voro försvunna, och
sedan åter emot Carl, när det blef fråga om unionens
upprätthållande och Christofers väljande till konung.
Som belöning för visade tjenster erhöll Nils
Ragvaldsson af denne konung ej blott vanligt
skyddsbref, utan äfven vigtiga län, hvaribland
Östhammars. Genom honom erhöll också Upsala
erkebiskopsstol Almarstäk.
Almarstäk är af allt för mycken betydelse för att ej
här närmare omordas. Det blef ej blott för erkestiftet
utan för hela Sveriges rike ett fäste, inom hvars
murar månget märkligt beslut fattades och hvarifrån
mången betydelsefull handling utgick.
Mer än en gång hafva vår historias tilldragelser fört
oss till Almarstäk och trakten deromkring. För den
som far sjövägen från Stockholm upp genom den gamla
segelleden – Görfvelen, Skarfven, Sigtunafjärden
– visar sig i det smalaste sundet, mellan de båda
förstnämnda fjärdarna, en utskjutande halfö, som
fordom var en vacker holme. Numera ligger här en
herregård, som bär namnet Stäket. Men derinvid ser
man äfven några ruiner efter en forntida byggnad,
numera mycket förstörda, emedan en mängd sten af
desamma på senare tider blifvit använd till bro-
och väganläggningar. Dessa ruiner, öfverväxta som
de äro af mossa och till en del af gräsvall, äro
den enda återstoden af det förra Almarstäk, på hvars
innehafvare en gång ej blott Sverige utan hela den
skandinaviska Norden hade sina blickar fästade.
Redan i längst försvunna tider väckte, som vi sett
af det föregående, den lilla holmen uppmärksamhet
genom sitt fördelaktiga läge. Den tycktes af naturen
vara ditlagd för att inbjuda till befästning. Den
beherskade helt och hållet farleden intill hjertat
af det gamla Tiundaland, der det rika Sigtuna och
Upsala lågo vid leende stränder och lockade vikingar
och sjöröfvare till anfall. Här seglade en gång Olof
Haraldson fram, då han som viking härjade i Mälaren
och, såsom det säges, förstörde Forn-Sigtuna, och
här något vester om Stäket var det, som han gräfde
sig ut om natten förbi den svenske konung Olofs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
